Som grafen här intill påvisar är befintligheten av vaginor på tok för hög för ett välfungerande samhälle (för er med bristfälligt bakgrundsfakta är ett exempel på en vagina som paradoxalt nog samtidigt besitter en vagina profilen DrakJane på last.fm). Jag föreslår därför en storskalig aktion för att kraftigt och ej nödvändigtvis icke-bordust reducera antalet vaginor som tydligt förekommer på allmäna platser. Jag hade en gång för länge sedan en vän som jag betraktade som relativt god och vederhäftig - som dock i divergens till mig ansåg att vaginor och dylika objekt, till exempel viktorianskt inredda kök, för att nämna ett av dem, var en alltför värdslig sak att ödsla energi på, till den grad att han nästintill bekräftade en positiv inställning till nyss nämnda ting - och hans uppfattning var att det är ett gravt överskattat tillvägagångssätt att genomföra reformer och revolutioner för personlig vinning genom aktioner av storskaliga mått.

Låtom mig dock framhålla ett antal smärre problem, eller svaga punkter om man så vill, i hans tarvliga resonemang (värt att påpeka är också det att jag kort efter hans föraktningsvärda utsago sade upp min vänskap med honom).

För det första finns det vad jag vet ingen anledning att i något resonemang, vare sig det handlar om oväsentliga saker som födosituationen i obemedlade länder eller mer trängande trångmål som när ens kaffrer glömt pressa kostymbyxorna, utelämna en antydan till Môskasers överlägsna storhet. Ett förståeligt (dock ej ursäktligt) misstag bland genomsnittsproletären, kan tyckas, men inget jag som respektabel medborgare förväntar mig av någon i min krets av fullt lika respektabla vänner.

För det andra bar han så vitt mitt annars fläckfria minne tillåter mig att minnas inte vid tidpunkten för hans utsago en särskilt nämnvärt korrekt och rekorderlig klädsel. Om det berodde på tidigare nämnda problem med underhaltiga kaffrer som den trasiga länken i kättingen eller om hans potentiella ursäkt utgjordes av något helt annat är jag oviss, men han var varken iförd cylinderhatt, som sig bör, eller åtföljd av sin vandringskäpp.

    "Kom in", hade han sagt den där ödesdigra november-kvällen. Regnet piskade mot fönsterrutan och jag tog långsamt av mig mina vattenmättade galoscher, som i en rörelse av värdighet mot den överdådiga byggnad jag nu befann mig i. Jag mötte hans aggresiva blick.
    "Ni är blöt?" Hans tonfall föll mig inte i smaken.
    "I sanning", svarade jag kryptiskt. "Har ni det jag eftersöker?"
    "Nå, nå, i sinom tid. Kom nu, och lukta på min samling utländska träklossar."
    Smått intresserad följde jag efter honom, och kunde inte notera hur hans klädsel inte riktigt stämde överrens med de annars så genialiskt och symmetriskt inredda rummen.
    "Var har ni förlagt er hatt, och er käpp?" sade jag skämtsamt, för att liva upp stämningen som nu kunde liknas vid en stor, svart sten.
    "Ni vet mycket väl, herr Koeffenigsteiner, att taket i min boning är bland det lägsta i Yourdforkshire. En cylinderhatt, för all del stilig och varm, skulle med största sannolikhet islaga taket både här och även där. Vad vandringskäppen beträffar malde jag igår ned den till köttfärs. En utsökt råvara, vandringskäppar, må jag säga. Och för att helt röra om i diskussionsgrytan önskar jag förörvrigt påpeka att det är ett gravt överskattat tillvägagångssätt att genomföra reformer och revolutioner för personlig vinning genom aktioner av storskaliga mått."
    "Så ni menar att-"
    "Exakt."
    "Det är alltså-"
    "Ja, det vill jag påstå."
    "På min ära!"
    "För all del..."
    Vi kom in i det svartklädda sällskapsrummet. Jag noterade tavlorna som i all sin prakt ståtade på rummets väggar. Greven var välkänd för sin excentriska konstsmak, och jag personligen är inte mycket för sockerärtor i akryl.
    "Slå er ned. Jag kommer snart med det ni önskar, OM NI VET VAD JAG MENAR??!?!?!??!" utbrast han.
    "Ja.. eh.. uhemehhe..."
    "Min fru kommer snart in med te åt er. På återseende, herrn!" sade han barskt, och gick ned för spiraltrappan i hörnet. Jag hann knappt sätta mig i den nitbeklädda skinnfåtöljen innan frun i huset steg in.
    DrakJane, hette hon, och hon var ganska snygg.

Allt blev svart.