Min vecka (forts.)
Så var det dags för torsdagens sammanfattning (vilket känns som fel ordval - dagarna blir snarare längre när jag skriver ned dem än vad de egentligen är), som kommer bli extra lång och spexig och häftig eftersom jag vill det och Linnéa tvingar mig. Dessutom kan jag inte påpeka nog att jag inte har något liv. Tyvärr är jag en Människa och blir därmed trött när jag inte sover, och eftersom klockan nu redan är väldigt mycket kommer jag antagligen inte få mycket till sömn inatt, vilket just den här natten är apllldeles särdeles ovanligt tråkigt eftersom jag under morgondagen både kommer ha ett nationellt prov i matematik och ett SO-prov om första och andra världskriget. Jag är stark, förövrigt.
Torsdag
Idag, precis som alla andra dagar, ringde min klocka 07:02 och det vet jag eftersom det är då jag angivit att den ska ringa - i själv verket har jag inget minne av någonting innan klockan 08:15, då min söta lilla lillasyster nätt och ledigt trippade in i min enkla boning och påpekade att klockan var kvart över åtta. Jag vill minnas att jag vid det här tillfället gav ifrån mig något slags läte, ett argt och ilsket och raspigt och dovt läte, ungefär som en brunstig älg, förutsatt jag har rätt uppfattning om hur en sådan låter. Jag omdirigerade min säckliknande kropp till badrummet där jag dröjde kvar och höll på att somna om, men jag lyckades vara stark och ta mig därifrån med en någorlunda respektabel frisyr.
Klockan 08:20, strax efter att jag tänkt att "I skolan (som börjar 08:30) gör jag ändå inget viktigt på morgonen", minns jag att jag faktiskt sagt till diverse folk att det ska hållas ett elevråd, som såklart även det tar vid klockan noll åtta och trettio. Nu kan ni tänka er att det blev fart på mig, barn. Jag sprang och sprang, runt i huset alltså, och plockade på mig pengar och en penna och så vidare och gick ut genom dörren. Vädret sket jag eftersom jag hade bråttom, men för er som vill veta kan vi väl säga att det var sol och bad eller nåt. Jag gick snabbt och hurtigt, hurthurt, ända fram till skolan.
När jag inträdde i matsalen upptäckte jag dock att det där ingen fanns, men påväg till ansvarsrummet för att gå på morgonsamling istället mötte jag Malin och hennes kumpaner, och det blev visst ett elevråd i alla fall. Jag upptäckte att pennan som jag lagt i fickan (se tidigare stycke) inte låg i min ficka, och jag blev arg på vem det nu var som hade lurat mig att den låg där. Jag själv? Hah, ej troligt.
Elevrådet fortskred och ingen hade egentligen något att prata om, så vi satt och tog det lungan ända framm till klockan 09:00 då första lektionen tog vid. I min enfald trodde jag att det var matematik som stod på schemat, eftersom alla sagt att vi skulle ha matematik hela dagen. Men se, det var faktiskt EA som var det man skulle syssla med. Så jag gick och hämtade min SO-bok för att försöka rista in de årtal och viktiga händelser under de två världskrigen som eventuellt skulle komma på provet imorgon. Ilona ville dock annat, och tvingade mig att först byta bord, sen svara på hennes frågor om hur man räknar ut volymen på geometriska figurer. Hon är så tröttsam, den där Ilona, ni vet.
(Ungefär vid den här tidpunkten försvann Moa mystiskt från skolan, för att aldrig mer komma tillbaka den dagen.)
Efter att ha jobbat i ungefär 40 minuter orkade jag inte längre och tänkte vila lite, men se det fick jag inte för vid bordet satt även Elinor och Linnéa och inbillade sig att jag var där för deras skull, så Linnéa befallde mig att säga "något roligt" (jag berättade om en cicada med ett värdelöst och onödigt liv) och Elinor ville att jag skulle skriva dikter åt henne. Jag skrev dock några dikter, trots allt, eftersom jag måste lämna in något till svenskan på fredag. Av lathet valde jag att skriva tre haikus, eftersom man då endast behöver skriva något rent nonsens för att det ska låta djupt, och sedan skrev jag en längre dikt som egentligen bara var ett plagiat utav något som i själva verket är skrivet utav Arthur C. Clarke, science-fiction-författaren, ni vet. Han är en herre vars liv är lämpligt att efterliknas, ska ni veta, barn.
Så jag hemföll snart åt att sätta mig i soffan istället, tillsammans med Linus och Hakey (och Johanna till viss del, fast hon satt nog egentligen för sig själv), där Hakey förhörde mig på frågor om världskrigen. Sedan drog jag, Hakey och Linus iväg till f.d. Andra sidan, nu Elegante, för att inta ett gott mål mat till skillnad från vad som erbjöds i skolan. Och jag ska säga er, mitt herrskap, att efter att den restauranten för andra gången bytt ägare har kebabens kvalitet skjutit i höjden. Nygräddat bröd, något som man borde ta som en självklarhet, är vad man får till skillnad från förut då man fick en segdeg som legat där sedan 1700-talet. Detta avrundat med en diskussion om vem på skolan som innhar den finaste så kallade "götten", med en massa citattecken, resulterade i att lunchrasten, fastän den inte var slut, kunde klassas som lyckad.
Jag utelämnar inget.
Hakey kände sig ämnad att springa bort till Graningevallen som nuförtiden heter något annat (vad den heter kunde jag inte bry mig mindre om), medan jag och Linus återigen återvände till soffan. Där inte bara chillade vi, utan vi konstaterade även saker som att skolan vi går på faktiskt är väldigt bra - här kan man chilla järnet varje dag, och ÄNDÅ kunna lämna in arbeten i tid och ha rekorderliga betyg, precis som jag. Jag bestämde också att det var den inställningen jag skulle ha för resten av mitt liv, eftersom den fungerat hittils. Att lata sig så mycket det bara går och sedan kanske göra det där man skulle göra. Jävlar, vad bra.
Vi stördes dock i vår frid, för snart nog kom det några ekare och ekade, bland annat Linnéa (som försöker bli den nya Ilona - lycka till, heh!!!) och allt blev sämre. Linnéa satt och gafflade på om jag vet inte vad precis som hon brukar, sen kom Nathan och ekade om Harry Potter - som är en bra bokserie, ja - och här kommer förövrigt trailern till nästa film:
Nästa lektion på dagen var i all fall matematik, så där hade jag rätt. Efter att Ilona tvingat med mig på hennes sedvanliga promenader fram och tillbaka till skåpet ett antal gånger, satte jag mig ned och förskte jobba lite på förra årets nationella provs C-del. Det gick tämligen misslyckat, eftersom det runt omkring mig satt folk och pratade om amusanta och intressanta saker. Hej, jag heter Hakey och har hinkat i Husby.
Allt var dock relativt lugnt jämfört med vad som komma skulle. Innan det som komma skulle kom, drog dock Ilona med mig ut på innergården för att eka Evelina (som jag härmed har skrivit om) och Linnéa, som satt där. Ilona uttryckte sitt missnöje över att jag snackat shit om henne på min blog (gråt, Ilona), men jag kände inte att jag hade orken att umgås med de där typerna något mer, så jag var cool och gick in igen, till mina kära matteböcker. Matteböcker, jag älskar er.
Och nu kom det som komma skulle, kom sköll och kömma skolle. Ett rykte tornade upp sig från ingenstans - hade Linnéa sovit hos David, och vad som var ännu intressantare var, hade de, som man säger, "bazz"? Linus sade att han visste något, men att han inte fick säga det på grund av hans rädsla för Linnéas eventuella vrede, även känt som rådamp. Det kom dock i vilket fall som helst, eftersom Linnéa ville veta vad det var Linus visste. Böcker (bland annat min IUP-bok, tack så mycket) flög och till slut var dampet slut och Linnéa var sur, så hon stack därifrån. Till allas lättnad, vill jag tillägga.
Så var det dags för återsamlingen, som var över på de 15 minuter det tar att ha en återsamling. Jag gick sedan hem, men på vägen stannade jag till vid Konsum och inhandlade de ingredienser som saknades för att jag skulle kunna laga mat samma kväll. Jag kom hem och började laga maten och här är hur jag gjorde för er som vill vara som jag.
Vad jag behövde, och använde
En halv gurka med torr kant
En låda cocktailtomater
Gammal pesto
Isbergssallad
Majs
Soltorkade tomater i olja och balsamvinäger
Pasta, fusili, ej fullkorn, ditt sär
Kalkonskinka
Rivet skal från en (1) citron
Jag inledde med att koka pastan och hälla upp den i en stor skål. Sedermera inspekterade jag gurkan och konstaterade dess torra kant, som jag skar bort, och smakade på den och konstaterade dess goda smak. Jag började sedan att hacka gurkan, och medan jag var i full färd att göra det kände jag dess egendomliga eftersmak, vilket påvisade att jag hade fel i att tro att den smakade gott.
Jag hackade sedan cocktailtomater, kalkonskinka, isbergssallad, de soltorkade tomaterna och lade ned altt i pastan, som jag tidigare hade blandat med citronskal och pesto. Majs hade jag också i. Nu var maten klar, och skålen var överfull. Åh så bra.
Jag intog min mat och åkte sedan in till den stora staden, Stockholm, för att spela på min säckpipa. Jag väntade i knappt en timme på min lärare, som inte kom, vilket inte förvånade mig, eftersom han är sämre än jag på att passa tider och hålla koll på saker och ting, och sedan började A-bandsträningen. Det gick måttligt bra. Efter träningen åkte jag, inte helt oväntat, hem igen. Jag vill berömma SL för att tågen gick som de skulle och inte lät så mycket.
Väl hemkommen tog jag mig ännu lite mer pastasallad, för jag var hungrig och suktade efter det, och efter att ha kollat in mina sedvanliga hemsidor på Internätet tog jag mig en bit äppelpaj med vaniljglass och chokladsås och satte mig för att skriva ned vad som hänt under dagen. Det har jag i och med denna mening gjort, och klockan är mycket och jag är trött och tänker därför inte duscha, så jag får väl lukta häst och Manlig Molin imorgon.
Dessa nyligen inträffade spektakel på bloggen har förövrigt resulterat i att jag nått närmast kändisstatus på skolan. Okej, där överdrev jag rätt ofantligt, men helt plötsligt vill alla vara min kompis och att jag ska skriva om dem. Som om någon bryr sig om dem? Heh, det är min blog, hörrni. Speciellt Ilona. Hörrö du. Dessutom har jag fått några roliga kommentarer, om ni inte sett dem. Jag gillar att pesudonymen THE BIGGEST TÖNT så diplomatiskt försöker skriva att jag äger, men samtidigt inte är särskilt snygg. Vem är tönten, förresten? Mamma?
Nu svamlar jag, vilket tyder på att jag är trött som en plött.
God natt.
Fredag
Till skillnad från de sällsynta dagar då jag går upp i tid, gick jag idag upp försent. Jag kan inte erinra mig det exakta klockslaget för mitt uppvaknande, men trött var jag. Innan jag i badrummet hann avsluta mitt frisyrfixande (som idag, om jag får säga det själv, hade en ganska lyckad utgång), kom min stora syster och domderade och var stressad. "Nåväl", tänkte jag, borstade tänderna och återvände till mitt rum och dator för att se om någon (förutom Linnéa) hade kommenterat min blog. Det hade ingen.
Jag tog då istället på mig mina kläder, vars modertiktighet jag inte kan betona nog, och drig mig iväg mot skolan. Vädret var för varmt för att det i min polska kofta skulle vara behagligt, och väl framme vid skolan nästintill forstade svetten ned för mina vader och panna.
Under morgonsamlingen kom Ilona och lyste upp min tillvaro genom att kräva hjälp med matten. Snäll som jag är och något bländad av hennes bländande vackra utseende hjälpte jag gladeligen henne med procent och ekvationer. Sedan var det dags att rösta på månadens elev. Jag nominerade Ilona, Nathan och Evelina, som alla nu säkerligen kommer vinna tack vare mina exeptionellt snofsiga språkkunskaper och min oslagbara formuleringsteknik.
Förmiddagens sysselsättning var nationellt prov i matematik, och det gick antagligen bra för mig då jag är enastående på matematik också. Efter provet sprang alla runt och undrade vad folk hade svarat på alla frågor, och Ilona blev av någon anledning sådär glad och hoppig som bara Ilona kan bli när hon fick veta att hon svarat samma sak om jag på några tal. Micke gick förbi oss och jag sa att jag nog hade skrivit för mycket på vissa tal, på vilket han svarade "Hehe, för mycket, hehe? Det tror jag inte!!!!" Där fick jag allt.
Lunchen bestod av hamburgare, av vilka jag tog två tillsammans med några undermåeliga potatisar. Rasten spenderades i datorsalen där jag och Linus lyssnade på Sidabtiball i några nyfunna hörlurar och pluggade inför SO-provet som skulle hållas under dagens eftermiddag. Sedan kom Linnéa och ekade, och henne måste jag skriva mycket om nu. Under hela veckan har hon ekat mig och dampat och kaosat i min närhet och pratat nonsens med mig - enbart för att synas på min blog. Har hon lyckast? Ja, det måste jag erkänna, men inte så mycket som hon velat. Visserligen ekar hon, likt Ilona, på ett trevligt sätt, och jag har inget emot att umgås med henne, men, shit, skaffa ett liv? Eller en egen blog. Du kan få gästskriva på min? Puss.
Jag och Linus spatserade sedan bort till Turken och införskaffade lite konfektyr av hög kvalitet. Väl tillbaka i skolan gick jag och Ilona på en av våra sedvanliga promenader, som jag tycker mycket om. Snart slog dock klockan 13:00, och SO-provet skulle ta vid. Jag lade märke till att Hakey som vanligt hade stulit platsen bredvid Moa ( :( ), så jag tog plats bredvid Elinor - precis som på matteprovet, bör tilläggas - och mottog papperet med frågor. De var relativt lätta, men jag var lat och gjorde nog en ungefärlig VG-insats på det. Ilona önskade mig trevlig helg eller nåt, jag lyssnade inte, jag sa "detsamma" och tog med mig Linus, som satt och väntade och myste med Moa (ehe osv), och styrde kosan hemåt.
Väl hemma satte jag mig ned vid mitt förtjusande gamla piano, för att att öva på det jag skulle kunna senare under dagen då jag skulle spela på ett annat piano, denna gång dock med en lärarinna bredvid. Jag orkade efter ett tag inte mer, utan gick upp och satte mig istället vid min vackra dator och försökte underhålla mig själv på bästa sätt, misstolka ej. Jag lyssnade på musik och återupptäckte i och med detta Nordman, och deras väldigt välkompononerade- och -framförda låt Brudrovet. Kvalitet på hög nivå, barn. Det dröjde dock inte länge förrän min lilla syster och hennes kamrat ville ha hjälp med att sätta upp den studsmatta vi tidigare under dagen fått hemlevererad till oss. Det var oljigt och ansträngande och resulterade i slutändan i att jag kom några minuter försent till pianolektionen.
Efter att ha gjort en medelmåttig insats där, gick jag vidare till min slagverkslektion på vilken jag spelade xylofon i vår trevliga ensemble. Vi spelade våra konsertlåtar, så att säga, som är Rondo alla Turca av Mozart, Fyrverkerimusik av Händel, Popcorn av Hot Butter (deras version åtminstone) samt någon afrikansk låt vars namn, om det finns, har undgått mig. Mitt under lektionen ringde dock min kusin ("Gabbe, visst?" Lin. anm.) ett antal gånger och störde, men jag kunde inte svara och när jag hade kunnat det och då ringde upp gonom, svarade han inte. Även Filip ringde och störde i samma veva, och undrade om jag ville spela med honom och Patrick, vilket jag ville, men inte kunde, eftersom jag skulle till Gotland samma kväll. Det var även det jag märkte att Gabriel ville prata om då jag till slut fick tag på honom. Han undrade var jag befann mig, då båten skulle gå en timme tidigare än jag trodde vilket gjorde mig en timme försenad. Bra.
Så jag drog från slagverkslektionen i förtid och skyndade mig hemåt. På vägen mötte jag Malin, o trevliga Malin, och hennes kamrat med stora solglasögon. Malin undrade vart jag skulle, och jag förklarade min stressade situation kortfattat, fick uppmaningen "Spring!" av henne, och skyndade mig hemåt. Väl hemma är stressen i full fart. Min syster (den stora) hade dock varit en bra syster och packat åt mig, så det slapp jag. I förbifarten hann jag se att Olivia hade skrivit till mig, kan ni tänka er. Tydligen hade hon sett mig på väg nånstans, men jag hade inte tid att vara trevlig så jag dissade henne och stack iväg. Min ömma moder skjutsade ömsint iväg mig till stationen, och jag hann i god tid med tåget som dock var det absolut sista jag kunde ta om jag ville ta mig till Gotland samma dag, och nu rimmar jag till och med.
Tågresor är dock inte alltid så trevliga som de kan tyckas. För det mesta brukar de gå bra och jag blir inte särskild störd utav folket runt omrking mig, men just denna tågresa verkade vara jobbig utöver det vanliga. Till att börja med kom det ett mellanösterskt par och satte sig mitt emot mig. De var tvungna att sitta bredvid varandra, så jag var tvungen att ha min väska i knät. Jävla människor, de kan ju tänka på oss andra eller nåt. Vidare pratade de på sitt mellanösterska språk resten av resan, vilket var distraherande eftersom jag då hade konversationer på två olika språk runt mig, som min hjärna var tvungen att absorbera.
Efter bara några stationer blev irritationsmomenten fler. Vid Karlberg klev en ful, övre medelklassig, genomsnittsdumsvenskfamilj på och satte sig bakom mig. Under hela tiden de var på tåget, vilket som tur var endast var till Stockhom Södra, två stationer efter för er som inte vet, pratade de om totalt meningslösa och intelligensbefriade saker (som fula bilar och var de hade bott när de var i Polen - vem FAN bryr sig? De uttalade Gdansk som om det var på danska också. Idioter.) och gjorde små, men fruktansvärt irriterande, anmärkningar med sina raspiga och sönderrökta röster.
När de hade gått av fanns det dock ännu mer att irritera sig på. Till vänster om mig satt en mor och hennes, som det verkade, döttrar, varav den ena var runt 20 och den andra uppskattningsvis runt sju. Den 20-åriga dottern var tydligen nyss hemkommen från sin otroligt äventyrliga resa i Sydamerika, från vilken hon såklart var tvungen att förtälja minsta lilla onödiga och ointressanta detalj. Hon verkade också som en riktig besserwisser, vilket hördes på hennes tonfall och så vidare, vilket knappast gjorde saken bättre. Fyfan, världen var idag verkligen full av irriterande personer. Dessutom var hennes mamma inte särskilt snygg. Mellan hennes utåtstående ögon fanns det ca en meter att fylla med näsan, som dock inte fyllde hela utrymmet utan var ganska liten, men å andra sidan böjd uppåt vilket framställde den som en korv, om man såg den i profil. Jag är visserligen inte den som har rätt att klaga på anda människors utseende, men, blärgh.
Efter att ha utstått denna till synes oändliga tortyr, kom jag till slut fram till Västerhaninge där jag tvingades byta tåg. Jag hade än en gång gjort misstaget att sätta mig längst fram i tåget, och hade därför tur som fick en sittplats på det andra (det stod på mitten av perrongen, så jag kom tid typ sist av alla (bortsett från alla lata fjantar som går långsamt)). Till höger om mig satt några fula tjejer och till vänster mitt emot mig satt en rynkig dam som drog ihop sina läppar vilket än mer framhävde hennes bulldogkinder. Jag var dock vid det här laget så trött att jag inte orkade bry mig. Mitt hår kändes äckligt, fult och ofräscht och alla kollade på det med förakt. Några extremt korta poppare, var och en kortare än den förra, satte sig på golvet framför dörrn för att visa hur alternativa de var. Jag skrattade inombords. Av sorg.
Jag blev till slut så trött så jag försökte sova, och det var en rätt häftig upplevelse eftersom jag genomgick ett antal faser:
Faserna av sömn
1. Mörker.
Fasen inleddes visserligen så fort jag slöt ögonen, men efter att ha haft dem slutna ett tag kände och såg jag att det slog om till ännu mörkare, som om någon hade släckt en lampa som inte var tänd. Det var kanske bara en inbillning, men det var likväl en intressant upplevelse.
2. Endimensionella ljud.
Alla ljud jag hörde blev endimensionella, så att säga. Från att ha hört flera, separata konversationer runt omkring mig lät det nu som en enda, stor och oorganiserad konversation som lät likadant och kom från alla håll samtidigt.
3. Halvmedvetande.
Under inbillningen att jag tänkte på saker som hänt, började jag drömma. Det kändes dock inte som en dröm eftersom jag visste att det enbart skedde i mitt huvud då jag fortfarande kunde höra alla ljud runtomkring mig. Det som senare fick mig att inse att jag faktiskt hade drömt, var under fas 4, då jag tänkte tillbaka på min dröm och insåg att jag aldrig på riktigt har upplevt det jag drömde. Under hela fas 3 kände jag mig mer som än degig potatissäck än något annat. Allt var segt, jag tänkte i halva min normala tankehastighet, folk i mina drömmar rörde sig i ultrarapid och intrycken från så gott som alla mina sinnen förvanskades och slöt sig till varandra i en stor, grå, krämig dimma. Jag var, antagligen, trött.
4. Uppvaknande.
Då jag kände att jag snart skulle börja somna på riktigt och inte vakna när tåget var framme, öppnade jag dock ögonen och såg mig runt. Det konstiga var dock att jag inte hade något minne över huvud taget om vad jag precis hade tänkt på - även fast jag helt säkert visste att jag hade tänkt på något. Jag var tvungen att riktigt försöka komma ihåg, men mitt ansträngda tankearbete till trots var det enda jag lyckades komma ihåg en "scen" där Nathan skulle boka rum på nåt hotell i Tyskland. Psykedeliskt värre, så låtom oss återgå till den egentliga dagboken.
Jag anlände snart vid Nynäshamn. I tron om att tåget skulle åka ända ner till färjeterminalen satt jag och några av mina medpassagerare kvar på tåget, men snart fick vi besked om att vi hade fel och jag skyndade mig därför iväg med väskan i hand. Båten skulle gå 20:00, och klockan var 19:29, vilket inte gav mig mycket tid att undvara. Inte helt oväntat var dock hela vägen ner till färjeterminalen full av sega töntar som sysslade med någon sorts organiserad wayblock, att för att hindra min framfart. Jag såg cynisk och arg ut när jag gick förbi dem, vilket antagligen betyder att om de hade skrivit om samma händelse hade de formulerat det "...så blev vi ompromenerade av någon sur tönt som inte hade vett att vänta...", och så vidare. Sånt är livet.
Jag checkade in, fick inga pengar tillbaka eftersom det vare en budgetbiljett, gick på båten och såg snart min kusin Gabriel, hans moder och min faster Eva samt hans bror, Mattias. Jag slog mig ned, snyltade på en av deras mackor, och började läsa i skvallertidningen Hallå!. Framsidan lockade mig. Tydligen hade de gjort en kartläggning över kronprinsessan Victorias närmsta vänner! Så spännande det bara kan bli!
I den tristess som följde gick jag och Gabriel iväg för att lokalisera en annan av mina kusiner, Rickard, som skulle infinna sig på båten. Vi hittade honom och drog med honom och tvingade honom att lösa korsord med oss, det vill säga mig, eftersom Gabriel inte hade någon lust att lösa något korsord. Vi var dock snart framme - resan tar faktiskt blott 3 timmar - och evakuerade båten och terminalen, utanför vilken vi blev hämtade av min ingifte farbror Erik, Gabriel och Mattias fader och Evas make, som körde ut oss till vår bedårande sommarstuga på Brissund, en stuga som nu tyvärr inte syntes så mycket då den är brun och vi redan hade fått besök utav NATTEN.
Jag lade beslag på den översta sängen av de två som jag och Gabriel skulle sova i, till Gabriels stora förtret. För att hålla mitt löfte till Linnéa, och alla andra fans såklart, beslutade jag att skriva dagens bloginlägg för hand. Jag lånade därför ett par papper utav Gabriel, men som ni vet är jag ganska så omständig i mitt skrivande vilket snart resulterade i allmänt kramp i handleden, och till slut orkade jag inte konstruera hela meningar utan skrev endast stödord. Sedan blev jag för trött för att tänka, och somnade istället.
I skrivande stund, då jag skriver av allt på pappas bärbara som han medbringade (se följande dagar), är jag också trött, så mitt författande är under medelmåttet och jag vill sova. Vilket jag ska göra nu.
Godnatt.
Min vecka
Inläggen korrekturläses och rättas dagen efter, så om ni är balla och häftiga och tidiga på att läsa, ät skit.
Måndag
Dagen inleddes precis som föregående måndag med att jag evakuerade min säng runt en sisådär tio minuter innan klockan riktigt slagit åtta. På något outgrundligt vis verkade min snooze-funktion ha modifierat sig själv, och jag fick uppskattnings inte mer än två minuter på mig innan det än en gång var dags att tilldaska den relativt stora knappen. Denna process av chock, på grund av alarmet, åtföljt av knappdask, hade vid tidpunkten av sänglämnandet upprepats ett antal gånger sedan 07:02, då min klocka varje morgon ringer.
På väg till badrummet passerade jag min fader och hälsade honom en god morgon. Väl inne i badrummet kastade jag vatten i porslinskärlet, parfymerade mig med allsköns väldoftande kemikalier och försökte få min frisyr att se någorlunda respektabel ut, en punkt jag varje morgon tycks misslycka fatalt på.
Frukosten jag intog bestod av några underliga flingor bestående av havre och chokladsmak. Mums. Med råg i ryggen och ett humör som skulle kunna få ett emotionellt barn att verka lyckligt traskade jag i lagom takt iväg mot skolan. Det småduggade vilket gjorde mig både gladare samtidigt som det tillhandahöll mitt hår med vatten, vilket med andra ord innebär att mitt humör förblev detsamma.
I skolan hade de en ful storsamling där jag tillsammans med mina kära skolkamrater fick veta att skolan bytt namn. Ja, tänka sig, det börjar bra och intressant. Vi skingrades för att sedan samlas igen och erhålla några fula nycketlband, för att sedan återigen skingras för att sedan på nytt samlas där vi skulle ha franska. Jag och Ilona, en ung kvinna som, vilket ni kommer märka, ej utgör en särskilt stor del av mina skoldagar, satt vid samma bord och jag störde henne på diverse sätt. Bland annat lånade jag hennes nycklar och band ihop nyckelbandet med mitt, för att försvåra ett eventuellt användande av dem.
Lektionen fortskred, inte helt oväntat. I tristess gick jag på promenad och stal andras nycklar och deras nyligen erhållna band. Jag trasslade ihop allt med det jag redan hade, och snart nog hade jag ett enormt klot av tyg och metall. En ormgrop av nyckelband, helt enkelt. Jag hälsade på hos spanskan, förgyllde deras tillvaro med lite vackert pianospel och gick sedan iväg för att inta en måltid bestående av "biff vindaloo-gryta", något som i själva verket var biff med sky.
När jag avslutat min måltid föll jag offer för ett överfall, som gick ut på att ta min nyckelboll och knyta upp den så att folk på så sätt kunde få tillbaka sina nycklar. Överfallet lyckades.
Lunchrasten spenderades i soffan tillsammans med Bruno, min själsfrände Linus och ett par andra kufar. Vi hade det så trevligt så. Jag såg på Fantasia på Brunos iPod - en film med mycket bra musik, förövrigt - medan kufarna frågade ut Bruno om bögupplevelser i hans liv. Tämligen underhållande.
Sen var det dags för EA, under vilket jag chillade järnet med Hakey och spelade lite battle pong, som är ett utmärkt spel att spela under de EA-pass då man inte har något annat för sig än att chilla järnet. Sen blev vi störda av den där fulingen Ilona, ni vet, som undrade hur många som studerade i Stockholm. HEH, lätt fråga att svara på, Ilona, din fjant. Hon försökte tvinga mig att stanna kvar och "hjälpa" henne, så jag stack därifrån.
Vi gick till omklädningsrummet för att byta om. Jag sjöng som vanligt och den här gången var det lite Elvis, If I can Dream, ända tills bög-Linus satte på bögmusik som jag stängde av för att istället sätta på Polsk Zchlager av KSMB. Den låten är bra värre, ska ni veta, och då menar jag inte att den är bra mycket värre än Linus bögmusik, utan att den är värsta bra. Yeah, en ungdom är vad jag är.
På gymnastiken fick vi välja vad vi skulle göra. Jag valde att bete mig som en tjej och rösta på bolleyvoll, som vann, och Linus blev till min stora förtjusning arg. Men, ska ni veta, bolleyvoll är fan så mycket roligare än innevandy. Jag ägde alla med mina superservrar med skruv, och så snart lektionen var över gick vi och bytte tillbaka till våra kasuala kläder. I omklädningsrummet var en minior, som Nathan hade slagit, inne på toaletten och snyftade lågmält.
Jag styrde kosan hemåt och följde den. Väl hemma intog jag ytterligare en dos av de redan nämnda havreflingorna och satte mig vid datorn, beskådade Daxflames senaste video (den var good, hehu) och försökte prata med folk på msn, bland annat med Moa som verkade allt annat än entusiastisk. Så det kan gå.
Så pågick det ända tills det var middagsdags. Efter den åkte jag ut i skogen med de små glada småbarnen jag så frivilligt umgås med. Det var roligt, vi hoppade och skuttade. Sen återvände jag till min enkla boning, huset jag bor i, det jag sitter i just nu alltså, och försatte mig än en gång vid datorn där jag besökte 4chan och andra roliga sidor, pratade med Bruno på msn och lyssnade några gånger på Toccata and Fugue in D minor, komponerad av Bach, som förövrigt är bland det mest genialiska stycke musik som någonsin skrivits över huvud taget.
Jag satte mig sedan ned för att skriva vad jag gjort under dagen, och för att vara lite synsk nu så kommer jag strax gå och duscha för att sedan hemfalla åt sömn i min sköööna säng.
Slut dag 1, måndag
Fyfan i helvetes jävlar vad långt det blev. Och allt är ren skit. Hur kan ni begära sånt här? Hur kan ni vilja ha det? De som sagt att jag inte har något liv har jag förut skrattat åt, men fan, ni har nog delvis rätt.
Ha det så skoj, vi hörs imorrn hörrni! Kanon!
\o/
Så var det dags för dag 2, och jag är trött och klockan är mycket så det får bli som det blir, vilket förvisso är det enda sätt det kan bli på.
Tisdag
Dagen inleddes precis som föregående med den sedvanliga knappdaskningen som påbörjades 07:02, men som den här dagen faktiskt fortskred ända till klockan 08:03. Detta är, naturligtvis, enligt den tid som min väckarklocka anger. Ni förstår, min väckarklocka går ett antal minuter före för att jag inte riktigt ska ha en aning om vad klockan egentligen är när jag på morgonen vaknar och därför inte ligga kvar och dra mig alltför länge. Jag är smart, och inget annat.
Jag strosade genom rummen som åtskiljer badrummet från mitt, gjorde det jag brukar göra där inne och gick ut på balkongen. Morgonen hade välsignats av en trevlig och tämligen mysig dimma som låg relativt tät, vilket gjorde mig på bra humor och dessutom fick mig att bli lite piggare, då luften när det är dimmigt är alldeles sval och trevlig att inhalera, som ni säkert vet. Den negativa aspekten med väderförhållandet (det finns negativa aspekter med så gott som allt, förutom saker som broccoli och klassisk musik) var förstås att på balkongen fanns mina jeans som jag placerat där kvällen innan, och som nu var fuktiga och kalla. Att utrusta sig med dem var därför inte den mest komfortabla upplevelsen.
Idag blev det ingen frukost, utan jag gick istället direkt till skolan då min mat- och sovklocka visade på "Skola". Promenaden till skolan var trots allt ganska trevlig denna morgon, då dimman som sagt låg tät, nästan som om någon hällt ut ett paket fil över stad och land. Det fick mig att önska att min väg gick genom höga bergslandskap med små kor betandes på sluttningarna, snarare än genom ett uholkat betongblock, men så var nu inte fallet och jag fick finna mig i situationen som den var.
I skolan var första lektionen slöjd, då jag fortsatte på mitt utomordentligt vackra broderiarbete. Lektionen var dock kortare än vanligt då vi var ämnade att åka på ett studiebesök, vilket vi sen gjorde, men det först efter att vi intagit en tidig måltid bestående av äckliga fiskpanetter med krämig fettsås som smakade remoulad, tillsammans med gula potatisar med gummikonsistens. Mums.
Målet för vår resa var Käppala reningsverk, och dit var det en bit så vi åkte tåg och tunnelbana och ännu mer tunnelbana. Ilona, min kära vän som faktiskt utgör en liten del av mina dagar i alla fall, sa att hon skulle lösa korsord med mig på tåget varpå mitt humör inte förändrades alls, men först skulle hon läsa tidningen och sen var tågresan slut, varpå mitt humör förblev oförändrat. Hakey tog illa upp då jag och Linus informerade Jutta, vår trevliga pedagoginna, om Hakeys kärlektstillstånd, men Nathan lade in en diss och diskussionen fick ett abrupt slut. Kort sagt hände det mycket under resan, och det var så fantastiskt att inte ens jag, som är utomordentligt bra på att skriva och formulera mig och borde skriva en bok (se kommentarer), kan göra det rättvisa i den här texten.
På väg hem gjorde jag och Ilona ett nytt försök med att lösa korsordet i gratistidningen Metro. Det var relativt lyckat då vi klarade en hel del antal ord, men sen blev Ilona varm eller nåt, jag vet inte. I vilket fall som helst så sa hon "åh neej, palla asåå åh neej" eller något liknande och lämnade mig ensam, längst bak i vagnen. Ledsen smiley.
Ännu senare under resan sa Linus att jag skulle erhålla en summa riksdaler om jag prostituerade mig genom att dricka upp de motbjudande kvarvarorna av Linnéas cola, och äta upp pappersbiten som låg däri, men eftersom jag inte fick ut pappersbiten och därmed inte kunde förtära den hävdade Linus att jag inte skulle erhålla något alls överhuvudtaget. Detta gjorde mig naturligtvis upprörd, så jag gjorde mitt bästa för att irritera Linus på vägen hem - och detta med stor framgång. Sen tog han en annan väg och vi skildes därmed åt för dagen.
Så jag drog mig hem igen, till min enkla boning, åt lite mellanmål vars beståndsdelar jag nu inte kan erinra mig, tog det lungt framför min dator och konstaterade att klassisk musik faktiskt är väldigt bra (Moa ville inte kommentera detta). Jag åt middag, och när jag sen erhöll ett papper med information om engelskuppgiften som jag - enfaldigt nog - trodde skulle lämnas in imorgon, onsdag, hade jag inte längre någon ursäkt för att inte börja på den.
Så jag satt och skrev i några timmar, två till tre kanske om det mot förmodan finns någon som bryr sig, och Moa satt och ömsom hjälpte, ömsom mobbade mig. Efter flera timmars (nu slutfört) arbete och brist på både luft, vatten och kärlek fick jag dock veta, utav redan nämnda Moa, att uppgiften faktiskt inte ska lämnas in imorrn, utan senare under veckan. Jaa, jag hade bortslösat värdelös tid på en värdelös uppgift när jag egentligen hade kunnat sova och återsamlat värdefull energi! Jag kände mig som en glad katt! Och Ilona, den (trevliga, älskvärda) fifflaren hade fifflat till sig ännu en vecka att jobba på uppgiften.
Med den tragedin avklarad satte jag mig, försenad och trött, och skrev i min blogg. Här är resultatet. Nu jävlar ska jag sova.
Godnatt.
Dag 3 är nu nästan över, och då jag är väldigt trött efter att i onödan ha suttit uppe igår natt känns det lämpligt att börja skriva på dagens inlägg redan nu. Även om dagen varit en av de mer innehållslösa i mitt liv, har jag en tendens att dra ut på de mest simpla saker, såsom mina morgonrutiner. Jag är, som sagt, en man som tänker långsiktigt.
Onsdag
Då klockan var runt femton minuter i åtta, spatserade min fader in i mitt förövrigt duktigt nedstökade rum och påpekade att klockan faktiskt var för mycket för att jag skulle kunna utöva komfort länge till. Jag råkade dock (utav någon outgrundlig anledning, då jag även denna morgon utsattes för min väckarklockas frekventa alarm-attacker vilka jag är tvungen att stänga av med den numera välkända knappdaskningen) slumra till och nästa gång jag ögnade den primitiva displayen visade den klockslaget 08:03. Jag suckade högljutt över mig själv, satte på mig mina trasiga men ändock utomordentligt fina glasögon och strosade lågmält bort till badrummet.
Efter besöket hos avträdet struntade jag i att inta någon frukost utan klädde istället på mig mina bekväma och moderiktiga kläder och satte av i full fart mot den obligatoriska fritidsanläggningen vi kallar skola. Vädret var idag till skillnad från igår milt och soligt och rentutav varmt och behagligt, vilket gjorde mig glad, precis som de flesta andra väderlekar, i det här fallet eftersom det kändes som sommar och det blir man glad av oavsett hur sur och tvär man är i vanliga fall. Det är ett faktum som jag härmed har konstaterat.
Skoldagen inleddes som vanligt med den dagliga morgonsamlingen. Den var måttligt underhållande. Överväldigad av en genomborrande tristess lunkade jag ensam och övergiven bort till skåpet för att hämta min SO/NO-bok, för att strax upptäcka att den låg ovanpå skåpet, och inte i det. Med boken i hand och hjärtat i halsgropen steg jag in i NO-salen (för att ha SO-föreläsning - oh, the brist på logik) och fick syn på Ilona, som jag, värt att notera, inte är kär i, och allt kändes genast mycket bättre.
Jag satte mig ned vid mitt bord eftersom vi likt småbarn med ADHD har blivit tilldelade bestämda platser, och inväntade lektionens start. Den kom, och idag handlade det om nazismen och slutet på andra världskriget. Vi såg sedan på klipp ur Band of Brothers, som verkligen är något av det bästa som någonsin gjorts inom krigsfilm. Egentligen hade det mest strategiska valet varit att sitta och plugga inför provet vi tvingas genomföra på fredag, men i ärlighetens namn gör jag utlåtandet "Palla". Jag fick också tillbaka mitt SO-projekt i slutet av lektionen, och en vag kommentar från Stefan, SO-pedagogen, tydde på att jag fick MVG vilket bekräftades av Stefan själv. Tänk så bra.
Lunchen bestod av en såkallad "kycklingcurry-gryta", men jag vet inte hur man bäst skulle kunna beskriva smaken. Såsen var brun och smakade visserligen curry, men jag vill minnas att "kocken" hade överdoserat mängden av en viss ingrediens, om det var ingefära eller vad det nu var. Vem bryr sig, egentligen? Inte jag, åtminstone. Under lunchen pratade dock Linnéa med mig (att göra annat hade varit smått ohövligt eftersom vi trots allt satt vid samma bord) och önskade få sitt horoskop skrivet utav mig idag. Jag är en viljelös mes, så här kommer det:
Oxen: Du kanske tror att ditt MVG på det senaste projektet var bra och så, och du kanske tror att dina betyg tyder på att du faktiskt har någon sorts kapacitet till att prestera bra, men gumman (eller om du är en gubb- nej, vänta, män läser inte horoskop), det enda du är bra på är att vara ful, fet och se bara på ditt HÅR! SHIT! GLÖMDE DU PLATTÅNGEN I BADMINTONHALLEN IDAG ELLER, EHEHE HAHA OJOJ HÄR KOMMER CLOWNEN, BARN!!!
Och med det avklarat går vi vidare.
På eftermiddagspasset umgicks jag aktivt med Ilona för första gången på dagen. Hon noterade, uppmärksam som hon är, att vi under engelskpasset hade matematik, men istället jobbade med syslöjd, till vilket jag tillade att vi inte ens gjorde det, utan vad vi egentligen gjorde var att promenera runt på jakt efter diverse saker Ilona behövde för att fortsätta på sitt broderi. Allt var, som ni märker, mycket komplicerat.
Väl tillbaka efter den långa promenaden fick jag veta utav Micke, som är min matematikpedagog, att jag uppnått alla möjliga poäng som fanns att få på det nationella provets B2-del, vilket såklart gjorde mig glad och medförde att jag blev Elinors nya idol. Linnéa (som jag... hng.. älskar) ekade och ville också ha mig som idol, men jag sa nej. Någon gång får det faktiskt vara nog, haha! Elinor undrade hur jag egentligen kunde vara så smart. Jag vet inte, svarade jag. Det var sant. Det är fortfarande sant. Ilona satt till vänster om mig och ekade, men jag hörde inte vad hon sa och det var säkerligen inget viktigt heller - det är ju trots allt Ilona vi pratar om här.
Så när lektionen var slut återvände vi till våra klassrum där vi hade återsamling där jag fick mig och Sofia utslängda ur klassrummet. Sedan gick jag och besökte hemlighuset i vilket jag hittade en klocka som jag omdirigerade till expeditionen där den nu finns att hitta åt lille parveln som tappat bort den, och tog sedan Linus i handen och skuttade bort mot centrum.
Tanken var att vi skulle inhandla godis och gott snask och läsk i billiga glasflaskor med ett läskinnehåll på 33cl, men istället gick vi hem till honom där jag hjälpte honom att se på Bert med fungerande ljud. Vi såg på det en liten stund, sen fick Linus ryck och ville laga mat och då sa jag att nej, nu räcker det, och gick hem till mig.
Väl hemma chillade jag framför datorn, som jag alltid gör, änta tills min moder ville ha hjälp med maten. Jag hjälpte henne med diverse hushållssysslor och sedan var maten klar, så jag satte mig för att äta den. Efter att ha slutfört nyss nämnda handling var jag än en gång tvungen att hjälpa till med att fixa rent i köket. Det var dock trevligt, eftersom det gav mig tid att tänka och kontemplera. Jag tänkte på viktiga, djupa och filosofiska saker, såsom:
"Varför lever vi?"
"Vad spelar det egentligen för roll vad jag gör idag?"
"Hur skulle mitt liv kunna förändras till det bättre och skulle det vara värt det?"
"Hur vet man att man är lycklig?"
Men jag insåg ganska snart att dessa frågor var alltför svårbesvarade för att de skulle vara värda att tänka på, så jag lade av med det ganska så snart.
Sedan hemföll jag än en gång åt datorsittande, dock jobbade jag den här gången med matematik, då det nationella provets C-del faktiskt skall lösas på fredag. Ganska snart insåg jag dock att hela morgondagen skulle utgöras av matematiklektioner, så jag lade ner plugget eftersom jag är så jäkla grym.
Och dags för en liten fotnot, som motsägelsefullt nog inte ligger i slutet av dokumentet: När jag skriver om vad jag gjort under dagen, såhär som jag gör nu, känner jag mig manad att hålla en viss standard på det jag skriver. Även om det skulle vara så mycket enklare att använda det vardagliga språk jag utövar till vardags (att kalla gårdagens mat för "skabbrövig" hade varit mycket kortare och lättare för min del, samtidigt som det är en fullständigt korrekt beskrivning) strävar jag efter att hålla ett så akademiskt och byråkratiskt och rekorderligt språk som möjligt. Missförstå mig dock inte nu. Det är fortfarande Jag som skriver, jag låtsas inte vara någon annan (vilket de flesta som känner mig antagligen märker), men detta är bara en annan del av mig. Ja jävlar vad djup man kan vara.
För att återgå till vad jag gjorde under dagen finns det inte så mycket mer att skriva. Jag upptäckte att Filip, min vapenbroder, inte hade sett filmen om hur man äter sushi. Jag upplyste honom - nu är han upplyst.
Strax ska jag gå och ta en dusch och sedan ska jag sova. Idag har jag skrivit mycket och krystat fram uppskattningsvis ett kilo värdelös skit enbart för att Linnéa vill att jag ska skriva långt. Skämt åsido, jag har skrivit så långt för att jag fortfarande inte har ett liv.
Hur långt har jag skrivit? Här följer lite statistik:
Antal sidor (A4): 6
Antal ord: 3331, vilket förövrigt är mer än vad mitt nyss nämnda MVG-arbete var på.
Antal tecken (exkl. mellanslag): 15 648
Och är det fred på jorden? Har alla tillgång till rent dricksvatten? Är alla länder utan fattigdom och svält?
Godnatt.
Torsdag
Då jag försökte spara dagens uppdatering fick jag följande meddelande:
Fel vid registrering av uppgifter:
- Inlägget kan innehålla max 32000 tecken.
Blip blop och hej hopp
-W. Lu
Det är förvisso sant, min gode vän, att de senaste veckorna här på bloggen varit tämligen innehållslösa. Låt mig dock posera frågan - är det inte bättre att hemfalla åt tystnad, än att författa en drös skit som ur vilken ingen sedan
kommer utvinna någon glädje? Att tala är silver, att tiga är guld, att tiga så länge som det krävs för att påsamla sig tillräckliga mängder intressant meningslöshes är rent utav platina. Dåså, mina herrar.Som jag utlovade i det föregående inlägget kommer jag i det här inlägget publicera mitt senaste verk av musikalisk natur. Komponerad i FjolligaLoopar med hjälp av leksakssynthen här där uppe och därefter motvilligt men maskulint trackad av min käre kamrat Mesko, som jag älskar över allt annat, i LSDj, för att få till det där bedårande, sprakiga och blippetibloppiga ljudet jag vet att ni alla tänder på, här kommer, låten vars namn ser ut som asfdfafdfsfd:
D.K.D. - Asfaltsdans
Om någon (Gabriel) eftertraktar en extra bögig technoversion kan jag tänka mig att ladda upp en sådan. Inte annars.
Förebilder är bra
Och så snart Mesko har fått tummen ur röven kommer ännu mer musikalisk genialitet, sån där som jag vet att ni älskar.