särbarn

http://dkd.blogg.se/2007/june/jadu-din-gamle-minisk.html

Då alla är cp och jag hittills inte har fått en enda fråga, går det bra att ställa dem i kommentarerna också. Så kanske ni orkar, era lata jävlar.

Jadu, din gamle minisk

image88

I ett försök att vara lika cool som alla som shoopar sina bilder för att få dem att se tuffa ut innan de likt mögel publiceras på upphobsmännens bloggar, är detta inlägg välsignat men den bild här ovan, som du med största sannolikhet redan har ögnat.

Men vad, förutom denna fotnot, vars beteckning egenligen borde vara "huvudnot", håhå höhö, handlar denna blogpost om då? Jo, då de flesta av mina läsare tycks vara totalt dumma i huvudet eller anse att jag är dito, får alla nu en chans att lära känna mig bättre. Vänner, fiender, halvvänner, töntar, folk jag aldrig har hört talas om och inte har för avsikt att lära känna:

Ni får fråga mig vad ni vill.

Ni får ställa frågor om mig, om era mammor, om Iraks aktuella politiska styre, om tapirers matvanor - kategorierna är oändliga. Jag kommer sedan välja ut de frågor jag anser vara kvalificerade till att besvaras av Mig (det är ju trots allt Mig det handlar om, tänk att Jag ska besvara era frågor. Det är inte varje dag jag besvarar folks frågor.) och besvara dem i den mån och på det sätt jag anser vara passande. Då tillräcklig mängd valida frågor har erhållits, kommer de (med tillhörande svar) publiceras i ett nytt inlägg.

Så langa därmed iväg era eventuella funderingar och spekulationer till den temporära mail-adressen
eder.beryktade.anka.voro.utfordrad@gmail.com lika snabbt som du vanligtvis förlorar alla sorters slagsmål och utmaningar.

Jag väntar.

Sentimental sammanfattning

Den gångna gårdagen var en alldeles särskild gårdag i mitt snart 16-åriga liv. Det var Dagen av Förändringar, Dagen av Fortskridning, Dagen av Avslut och Påbörjan på ett Nytt Slut. Det var dagen då jag slutförde min nioåriga grundskoleutbildning.



Såhär kan det se ut när man avslutar något


På Sjöbergska började jag mot min vilja år 2002 (Samtidigt som jag, Lin. anm.), då mina ömma föräldrar omplacerade mig från Vattmyraskolan, som jag gick på då det begav sig. Jag hade då mycket hellre än att börja på "den där nya Vittra-skolan som verkar så bra och där din syster ju går, va, det kommer bli jättebra Daniel!! ÖHHÖ!!" börjat på Engelska skolan, där mina själsfränder Alexander och Filip gick. Nåväl, så kan det gå, och så gick det.

Jag började i årskurs fem i ansvarsgruppen J4, och under mina år som Junior hann vi (mycket tack vare Linnéa Strandh) plöja igenom en rad olika ansvarspedagoger. De två som inledde min skolgång på min nya skola var Dominick van Donick och Karin Ekholm. Karin fick dock snart för sig att hon hellre ville pyssla med något annat, typ författarskap, jag hade inte så stor lust att bry mig, och hon hade också fått tinnitus, så hon avgick ganska snart och blev ersatt av någon annan. J4 var en, i ordets alla bemärkelser, särskild klass, och den i särklass mest stökiga. Ett flertal elever fick byta ansvarsgrupp på grund av alltför stökigt beteende, främst då mot de lärare vi förstörde mentalt.

Vem som kom först efter Karin kommer jag inte ihåg, och det är egentligen inte särskilt väsentligt. Vi lyckades dock välkomna och avskräcka bland annat Kerstin Grip, som efter en kaosartad återsamling fick ett nervöst sammanbrott och slutade; Karin Svahn, som efter ett antal kaosartade samlingar bytte ansvarsgrupp; Lena Grissena, som efter att hon lyckats bli hatad av alla, i synnerhet mig, fick för sig att flytta eller sluta av någon annan anledning. Vem fan i helvete bryr sig egentligen. Hon var den mest avskyvärda pedagog jag någonsin haft. Under varje svenskapass distribuerade hon ut boktjocka häften som vart och ett vägde ett flertal kilo, och önskade få dem slutförda och inlämnade till nästa pass. När vi hade samlingar förtäljde hon alltid tråkiga och ångestframkallande anekdoter om hennes totalt ointressanta och utvecklingsstörda söner. Jag har dock hennes mobilnummer. Att förse mig med det var sannerligen ett mycket otaktiskt drag av henne, jo jag tackar jag.

Nåväl. Precis som alltid annars gick det tämligen bra för mig i skolan, i alla ämnen. Jag blev endast underkänd den gång jag lämnade in min svenska några dagar för sent (värt att notera är att detta var under Lenas styre). Jag var också smått delaktig i elevrådet, även om min medverkan där enbart utgjordes av den gång jag vikarierade för den ordinarie elevrådsrepresentanten. Det var läskigt.

Att gå på juniorerna var i all sin enkelt egentligen väldigt trivsamt, och vi fick uppleva en mängd minnesvärda saker. Rasmus Hammarborg mulade Kerstin med sin spottloska, vi lånade Lenas burka och sprang omkring med den och råkade trampa på den då den var för lång (Lena blev sur och ringde hem till mig, vilket dock endast resulterade i att min moder blev än mer hatisk gentemot Lena), Linnéa Strandh bråkade med allt och alla, vi tvingades lyssna på Bengans långa om än intressanta och lärorika berättelser om vad han hade gjort i sitt liv, och vi hade organiserade slagsmål i korridoren till alla pedagogers stora förtret.

När jag uppnådde årskurs 7 började jag på seniorerna, i samma veva som jag blev blåst som fan då folket som styrde och ställde på skolan samtidigt beslutade att 6:orna också skulle bli seniorer. Jag fick vänta ett år längre. Nej, fy. Att börja på seniorerna medförde dock inga större förändringar utöver ett anvarsrums- och -gruppbyte (det där var tämligen snitsigt av mig, må jag säga). Jag hamnade i ansvarsgruppen S5 (S som i Senior, precis som J i J4 stod för Junior) tillsammans med bland annat min nuvarande flickvän, den återkommande Linnéa Strandh, som dock "fick flipp och bytte ansvarsgrupp" efter blott en termin. Som ansvars- och SO-pedagog (detta var förövrigt ytterligare en förändring. SO hade vi inte haft förut, men tack vare min gode vän Daniel "Äpplet" "Dr. Äpple". "Äppöl" "Fresh" Resh skulle vi nu också bli bildade i samhällsorientering) hade vi Kajsa Nyman, men snart nog blev hon gravid och därför inte fortsättningsvis användbar som pedagog, och vi blev tilldelade en ny pedagog i hennes ställe - Stefan Backe.

Stefan "Steff" "Stefanus" "Stefanie" "Stevie" "Älskling" "Backe" "Anushål" "Steffie" "Snutte" "Backus" Backe, son till Hans Backe, började undervisa oss vårterminen 2005, och han är den man jag haft som ansvarspedagog sedan dess. Jag kan inte erinra mig en märkbar förändring utav kvaliteten på SO-passen, även om den säkert fanns där, men hans senare pass kan jag meddela var av den uppskattade sorten.

Nåväl, mer om honom senare. Efter det första året som senior bestämde någon högt uppsatt kuf att vi skulle flytta vårt ansvarsrum från den ljusa och öppna bottenvåningen ner till den mörka, kalla och ogästvänliga källaren. I det nya S5 började vi dock med något trevligt. Jag syftar på inget mindre än den så kallade "Svantävlingen". Den gick ut på att Stefan varje morgon läste en fråga ut något frågesportsspel, och den som svarade (rätt) på den frågan blev tilldelad ett poäng i tävlingen. Överlägsen som jag är vann jag första året, både till jul och sommar. Överlägsen som jag är vann jag andra året, både till jul och sommar. Det tredje året, det sista, det år jag gick ut nian, gick allt snett.

På grund av några tarvliga felsteg i början av vårterminen låg jag snart på -2 (man får ett minuspoäng om man svarar fel). Detta knäckte mig så fatalt att det tog ofantligt lång tid för mig att återhämta mig, men jag låg snart på runt 4 poäng och det kändes som jag var på gång igen. Med traumat bakom mig tänkte jag att jag var UNSTOPPABLE, men mitt förflutna hann ifatt mig och jag blev deprimerad och låg än en gång på minus. Men nu, tänkte jag, nu får det fan i mig vara nog.

Jag kämpade och pustade och frustade och grymtade och kämpade, och efter många om och men hade jag hela åtta poäng. Det värdelösa var dock att under hela denna tid hade Cecilia Baron, den fjollan, fegat och endast svarat på de frågor hon kunnat och på så sätt samlat på sig säkert 13 poäng. Hon gick därför hem med förstapriset, och jag fick nöja mig med en tredjeplats (Timmy kom tvåa), men totalt sett hade jag antagligen tjänat mer poäng än hon. Höhö.


En graf över min utveckling i Svantävlingen (modifierad för att stärka intrycket av att jag är bra)

Fastän min tid som junior som sagt var minnesvärd, är det självklart min tid som senior som har haft störst inverkan på mitt liv. Jag har hunnit med så mycket roligt så det är inte sant vad mycket roligt jag har hunnit med. Då jag är cool som fan så kommer här en milslång punktlista med ett urval av allt jag hunnit med, i en högst anti-kronologisk ordning:

  • Jag har varit ordförande för elevrådet. Jag blev vald till elevrådsrepresentant av mina snälla med-S5:are, och av de snälla barnen i elevrådet blev jag vald till ordförande. Jag skötte mitt jobb utmärkt och felfritt, jag blev kompis med de skolchefer jag hade då (Anita och Tapio) och fick fan +20 i Respect från alla på hela skolan. Jag såg till att det finns en fruktkorg på kontoret med billig (dock högkvalitativ) frukt till salu, och jag fick alla att hoppas på att de någon gång skulle få en kaffemaskin på skolan (SYND, nior). Hur går det med den förresten, Tapio, din gamle fisk?
  • Jag har orienterat med Marcus Thorell. Det var en trevlig upplevelse, och hade det inte varit för det faktum att kartan var störd i huvudet och vi var trötta när det begav sig mot slutet hade vi slagit de där jäkla "Moa" och "Fanny".
  • Jag har byggt ett torn av stolar. Jag fick under ett engelskpass den briljanta idén att stapla stolar på varandra till den grad att de bildade en hög, och då Linniii såg sin chans i att irritera Simon, pedagog i engelska, blev hon alldeles till sig och hjälpte till och då Linus inte har någon egen vilja gjorde han detsamma. Moa assisterade med en (1) stol. Det blev en nätt och fin liten hög, bestående av en uppskattningsvis 15 stolar. Simon uppskattade det dock inte alls. Han kallade alla till salen för att beskåda tornet och beordrade oss som hade byggt det (Linus erkände och tjallade på alla i en feg gest av smitning) att ta ned det. Han erkände senare att han tyckte det var ett fint torn.
  • Jag har utsett min efterträdare. Ett kännetecken för mig har varit att jag aldrig lyft ett finger i onödan, och en som inte ens lyfter blicken när han behöver är Kevin Strid, den försoffade 6:an som rättade (och skrattade åt) Linus engelskuppsats. Fastän han inte gör annat än chillar är han begåvad såväl inom svenska och engelska, och han kommer gå långt och bli en riktig cooling, precis som jag. Bruno, som han också kallas, är en riktig tjejtjusare och har till och med nästan fått till det med Moa. Jo jag tackar jag. Han har förövrigt en rekorderlig och respektabel musiksmak (även om den till viss del är befläckad av allehanda mainstream-skräp).
  • Jag har nästintill uppnått kändisstatus genom mitt bloggande. Fredh, min gamla kamrat Fredh, var min första anhängare från skolan. Några tyckte den var dålig och skrev det också, men jag tycker de är dåliga så jag skiter i vad de tycker. Överlag var de som läste min blog nöjda, och utöver Fredh skulle fler snart följa. Min genom tiderna mest trogna läsare (från skolan) borde nog vara Linnéa Strandh, som hävdar att hon till och med röstar på min blog Varje Dag. Det ni. Hon skvallrade också för mina pedagoger om den, och nu säger till och med Tapio att han läser den. Men frukta ej, kära läsare. Jag har inte brytt mig förut och nu när jag till och med har slutat på den skola där de finns tänker jag verkligen inte bry mig om mina lärare läser det jag skriver. Kolla här: STEFAN ÄR TJOCK, ÖÖHÖHÖ WOOO WIII. Synd för honom att han läste det där.
  • Jag har fått en flickvän. Efter att ha levt ett helt liv i ensamhet och väl dold sorg fann jag till slut det som fattades i mitt liv - Linniii. Hon blev kär i mig tack vare mitt dagboksprojekt, och föll självklart pladask för henne, så underbar som hon är. Inget kommer nånsin komma emellan oss, älskling! <3<3<33<3
  • Jag har fått vetskap om vad Hakey heter och att han hinkar i Husby. Men inte som de andra.
  • Jag har, apropå Hakey, förgyllt avslutningar med musik och skönsång. Utöver mina obarmhärtiga framträdanden på säckpipa har jag och Hakey faktiskt hela två gånger spelat och sjungit tillsammans. Till jul -06 sjöng vi, iförda grå kostym, The House of the Rising Sun av/med The Animals (folkvisa my fockin ass yo bre), och nu igår fortsatte vi på retro-temat med Herman's Hermits No Milk Today och The Monkees I'm a Believer. Aldrig någonsin har de låtarna låtit så bra.
  • Jag har varit på bal tillsammans med mina älskvärda nior. Linus hade tjatat på mig i hundra år om att jag skulle bjuda någon till balen. Feg och mesig som jag var blev det dock aldrig av förrän jag en dag tog mod till mig och frågade min älskade flickvän (varför det krävdes mod vet jag inte) om hon ville gå med mig - varpå hon glatt svarade "Ja, wee, puss älskling!! <3<3" eller något liknande i den stilen. Vi samåkte med Fanny och Linus, och väl framme bar jag min älskling nästan hel vägen upp för den milslånga backen, fram till slottet. Hon var förövrigt vacker som den härligaste av sommarkvällar, skön som den skönaste av soluppgångar, fager så som bara Linii kan vara, hon var själva pärlan i tårtan. Det var en lycklig dag i mitt liv.
    • På balen minglade jag runt och glassade och pratade med de jag snart skulle skiljas ifrån. Det bjöds också på god, om än inte alltför mycket, mat, och jag höll faktiskt ett (krystat och påtvingat och värdelöst) tal någon gång under middagen. Efter middagen skulle man dansa men det ville folk inte först. De dissade hellre min musik högljutt och aggressivt, och satte på svenskt tråk, typ Gyllene Tider och Magnus Uggla, och då jävlar blev det fart på de jävlarna. Nej fy. Efter att ha svängt runt på dansgolvet med Ilona och Linniii och jag vet inte vilka återgick jag till att chilla i allmänhet, och sedan var balen slut. Vi, det vill säga jag, Linus, Mozzi, Johanna, Malin och Fanny drog hem till Linus men sen ville folk inte vara kvar så folk drog, och sen drog jag också. Det var trots allt en i allmänhet lyckad kväll.
  • Jag har planerat en kulturdag. Marie konfronterade mig och Hakey, när vi satt och spelte och sjöng, med att vi skulle planera en "kulturdag". Vad det var fick vi definiera själva, så länge vi planerade något seniorerna skulle göra med sina fadderbarn på miniorerna, det vill säga småbarnen. Visst, sa jag, sålänge jag slipper ta något ansvar. Bra, sa Marie, då planerar ni skiten och lägger det i mitt fack nästa vecka. Fan, sa jag, nu fick jag ju hälften av ansvaret ändå. Jadu, sa Hakey, i Afrika har de det inte lätt. Nej du, sa jag, nej du.
    • Så vi planerade till slut den där kulturdagen och lämnade in den två veckor för sent i Maries fack, men tro fan att det blev något av det. Istället sprang alla runt och kaosade den dagen. Ser man på.
  • Jag har fått starka ben. Jag och Ilona har tagit otaliga, onödiga promenader runt skolan vilket har gett mig starka lårmuskler.
  • Jag har representerat S5 i en stafett. Idrottsdagen vi hade på Spånga IP skulle avslutas med en stafett, och eftersom jag slog de andra frivilliga i S5:s uttagning till stafettlaget, till allas förutom min förvåning, fick jag springa en sträcka. På grund av mig förlorade vi - eller, om man ska vara positiv, tack vare mig kunde någon annan vinna - då jag inte såg Sofia, som var den jag skulle lämna över stafettpinnen till. Anledningen till detta dråpliga misstag var för att jag trodde jag skulle lämna den till den ANDRA Sofia som går i S5, men hon var ju nowhere to be seen, som man säger. Hursomhaver sprang jag snabbt och det var det som räknades.
  • Jag har varit målvakt. I matchen mot pedagogerna, som vi vann, stod jag målvakt. Vi vann mathcen, den som pedagogerna förlorade, på straffar. När straffarna lades stod jag dock inte som målvakt, det gjorde Linus, så vi vann. Under så gott som hela matchen var jag dock målvakt och en ruskigt bra sådan också. Nathan coachade mig och skrev vad jag skulle göra, så vi skulle vinna, vilket vi gjorde, och jag var offensiv och aggressiv och mina knän gick sönder men det gjorde inget för pedagogerna förlorade. Vi vann. Stefan var överdrivet kaxig, Simon filmade som faaAan, Tapio sköt bollen på små elever och niorna vann.
  • Jag har vunnit priser så det exploderar om det. Jag har fyra gånger blivit utsedd till månadens elev utav mina kära kamrater. Ilona har stått för två av dem, tror jag, Nathan för en och Linus för en. Motiveringen har alltid varit något om hur cool och häftig jag är och att alla vill vara som jag. Tyvärr, jag är upptagen ;););;). Jag erhöll också det väldigt åtråvärda och ärorika priset Årets elev på skolavslutningen. Vem som ska stå till svars för det vet jag inte, men jag fick i vilket fall 3000 svenska riksdaler "för fortsatta studier", som de sa. Jag blev uppriktigt sagt glad i hjärtat och ledsen i ögat, en trevlig kombination.
  • Jag har sett nästan alla (tjejer) gråta. asså ja svär om nån hade samlat up alla tårar på skolavsluttningen man skule kuna bygga ett hav av det!!!!!!!!!!
  • Jag har fyllt en orm med Pi. På innergården ville Karin ha en pi-orm, så jag skrev de decimaler som fick plats i den och signerade med Molin, varpå Hakey som också hjälpt till signerade den med Hakey, varpå Linniii som kom från ingenstans och var alldeles underbar signerade den med Linni, och här är den <3. Jag kan förövrigt de första 20-nånting decimalerna på pi alldeles utantill. 3,1415926368979323846264833 typ.

Och om jag ska skriva allt som är värt att nämna kommer jag få sitta tills jag växer fast i mitt eget skägg. Jag har märkt att värdelösheten på det jag skriver har eskalerat, nått sin kulmen, dalat i höjden, skjutit i botten, och så vidare. Jag tänkte därför avsluta med ett avslutande ord.

Hejdå Pedagoger:

Stefan
Maria
Mikael
Kalle
Jutta
Sussi
Simon
Marie
Erik
Karin
Patricio


Hejdå målgrupp Falun:

Alexandra
Beatriz
Cecilia B
Cecilia E
David
Elinor
Evelina
Fanny
Hakey
Hannah
Henric
Ilona
Jennifer
Jonna
Johanna R
Johanna S
Kristin
Linnea E
Linnéa S
Linus
Malin
Maria
Mathilda M
Mathilda W
Moa
Nathan
Nikita
Nikolina
Rakel
Sara
Sofia

(Och jag hoppas verkligen att jag inte glömt någon nu, har jag det får ni gladeligen slå mig.. en signal)

Hejdå Övriga Nior
(Jag är för trött för att tänka så jag kommer säkert glömma nån, därför är det bättre att inte skriva nåt alls istället. Här, ta en bild.)

HEJDÅ SJÖBERGSKA, NUMERA VITTRA I JAKOBSBERG.

-------------

Epilog.

Bara för att skolan tog slut i och med skolavslutningen tog inte dagen slut. Jag och några kamrater (Ilona, Linnii, Linus, Hakey, Evelina, Pääättyy, Vican och Reggiie) satt kvar och pratade med våra kära före detta lärare ett tag, då de flesta av oss inte kände att vi ville lämna dem riktigt än :(. Efter ett tag drog vi dock iväg till vårat favorithak Andra Sidan för att inta kebab och pizza och avokadosallad och läsk. Gott värre.

Efter maten drog folk lite varstans. Jag, Hakey och Linus stack hem till Linus för att kolla på bilderna från balen. Jag såg ut som den tönt jag är på alla bilder, Linnéa ekade med alla på alla bilder, Hakey var frånvarande på alla bilder, Kul värre. Snart fick vi dock tråkigt och ringde och tjatade på folket som var hos Ilona att vi skulle iväg och grlla, för det hade vi sagt att vi skulle, men de bråkade så vi stack till Ilona och badade i hennes pool istället. Hon har en pool. Vi bråkade också med hennes bråkiga småsystrar och hoppade på hennes hoppfulla studsmatta. Vi hade det så trevligt man bara kan ha hemma hos en assyr.

Till slut begav vi oss dock av mot Säby, där vi skulle ha det trevligt. Hakey bortföll ur sällskapet eftersom hans fader önskade få hem sin son, och vi fick istället med oss en bekant till Evelina som uppenbarligen hette Amanda, och gör det fortfarande om inget extraordinärt har inträffat. På vägen gick vi dock till Lidl och köpte diverse ätbar materia, och efter att ha besökt både Shell och Satoil hade vi allt annat vi skulle behöva. Så vi gick iväg.

Liinniiii ledde oss till en nästan magiskt fin grillplats där vi satte oss och chillade vanillade. Reggiie försökte grilla korv och det gick som man kunde förvänta sig. Medan jag och Linus var borta och klappade på hästarna sprängde Linnéa bort hela världen, smart som hon är. Fem meter hög blev explosionen.

Kvällen fortskred dock utan vidare missöden, och då vi var trötta och kalla gick de flesta av oss hem till Linus för att dricka te. vi ringde också till 95:an och bråkade med henne. Hon verkar inte veta hur man lägger på, eller varför man ska göra det när folk driver med en. Men hon är ju trots allt bara 12 år. Jag frätte bort en finne med Linus växtnäring. Det sved.

Sen gick jag hem till mig och sov.

Jag gick upp ungefär klockan 12 på lördagen. Jag hann inte mer än att åka till återvinningscentralen två gånger med min fader innnan Linus sms:ar och undrar om jag vill "chilla med linni o dom". Självklart vill jag det, så jag och Linus går hem till Evelina och chillar. Linnii skulle komma om ungefär en halvtimme, men det tog henne istället åtta halvtimmar. Under tiden hann jag och Linus köpa och äta glass, lösa sudokus och plåga Evelina med Novii god. Bra bra.

När Linnéa väl kom fortskred chillet. Linnii tvingade mig att koka pasta åt henne och Evelina tvingade mig att tillaga lax åt hennne. Fyfan för fruntimmer som vill vända på samhället. Jag lagade överdrivet god mat åt dem iaf, och sen satte jag mig för att skriva detta blogginlägg. Linnii hjälpte mig, älskvärd som hon är, och när vi sen skulle dra och jag hade skrivit ungefär två tusen miljarder ord under två tusen miljarder timmar loggades jag ut från blogg.se och allt försvann. :) Bara sådär. :) Poff. :)

SDIFJSD)F(UW)RU")PFJWE)=FUIW)ETFwjsdfjWEFU W)RI"¤R"#)=R W0v90932 F"FJ"¤f2

Så jag fick gå hem och skriva om allt hemma, på det villkoret att Linnii satt uppe och höll mig sällskap via msn hela tiden. Och det har hon gjort. <3<3. Nu är klockan 03:58 och det är ljust som fan ute. Jag hatar allt och alla, förutom Linniii och Robert Mathieson, vars musik just nu valsar ut ur mina högtalare. Nu fan får det vara nog. Godnatt.

------

Jag hoppas också att alla som läst och blivit nämnda i denna mastodontpost kommenterar, inklusive blyga typer som Tapio och Stefan.

Tjobre.

Nu jävlar

(Detta inlägg påbörjades för ungefär hundra år sedan, och jag tar därför inget ansvar för eventuellt inkorrekta tidsformer)

Nu jävlar har jag blivit inspirerad av Patrick "Tavla" Bögrövssons
senaste inlägg och Ilona idkar utpressning mot mig och vill att jag ska författa ett inlägg om "VAD SOM HELST LOL" och tro fan att jag ska det, för nu är jag ARG!

Idag, när jag fördrev min tid i den lokala skolbyggnaden jag besöker så gott som varje dag - dock inte i många ytterligare veckor, bör tilläggas - blev jag ertappad i mitt chillande utav Karin, bildpedagoginnan. Hon önskade erhålla min assistans och hjälp med att måla någon slags pi-orm på innergården. Den blev förövrigt mycket vacker.

Nåväl. Medan jag befann mig utomhus, i full färd med att fylla i pi:s beståndsdelar med gul färg sattes mitt svaga (läs starka) psyke på prov.

På innergården befann sig även någon ful småbarnspedagog och två fula småbarn. De pratade om något som jag inte hade för avsikt att bry mig om, lika lite som jag bryr mig nu, men helt plötsligt hakar den feta småbarnspedagogen upp sig och tjatar

"Vart? Vart? Vart är den? Men vart? Du måste säga vart! Vart på marken? Vart? Hörrö! Vart?"

och för varje "vart" multiplicerades min ilska och mina aggresioner med tio.

FÖR HELVETE MÄNNISKA, DET HETER VAR.

Detta är fan den vanligaste formen av Kriminalitet mot det Svenska Språket. För att klargöra: "VAR är den", "VART ska vi". Så enkelt är det. I vanliga fall brukar jag kunna tolerera och acceptera när folk använder ordet fel, då jag till min stora sorg och besvikelse har upptäckt att folk inte bryr sig (hur kan man INTE bry sig?) när man påpekar att de har fel som fan. Denna gång bombarderades dock mitt svaga sinne med på tok för mycket grammatisk inkorrekthet och språklig ignorans, ja, till den grad att jag tvingades ta flertalet djupa andetag för att inte langa en fet färgklick i ansiktet på den fula fröken.

Så kom nu ihåg barn:
Vart ska vi om en kvart?
Var ligger den kvar?

Tack för mig.