Min vecka (forts.)
Så var det dags för torsdagens sammanfattning (vilket känns som fel ordval - dagarna blir snarare längre när jag skriver ned dem än vad de egentligen är), som kommer bli extra lång och spexig och häftig eftersom jag vill det och Linnéa tvingar mig. Dessutom kan jag inte påpeka nog att jag inte har något liv. Tyvärr är jag en Människa och blir därmed trött när jag inte sover, och eftersom klockan nu redan är väldigt mycket kommer jag antagligen inte få mycket till sömn inatt, vilket just den här natten är apllldeles särdeles ovanligt tråkigt eftersom jag under morgondagen både kommer ha ett nationellt prov i matematik och ett SO-prov om första och andra världskriget. Jag är stark, förövrigt.
Torsdag
Idag, precis som alla andra dagar, ringde min klocka 07:02 och det vet jag eftersom det är då jag angivit att den ska ringa - i själv verket har jag inget minne av någonting innan klockan 08:15, då min söta lilla lillasyster nätt och ledigt trippade in i min enkla boning och påpekade att klockan var kvart över åtta. Jag vill minnas att jag vid det här tillfället gav ifrån mig något slags läte, ett argt och ilsket och raspigt och dovt läte, ungefär som en brunstig älg, förutsatt jag har rätt uppfattning om hur en sådan låter. Jag omdirigerade min säckliknande kropp till badrummet där jag dröjde kvar och höll på att somna om, men jag lyckades vara stark och ta mig därifrån med en någorlunda respektabel frisyr.
Klockan 08:20, strax efter att jag tänkt att "I skolan (som börjar 08:30) gör jag ändå inget viktigt på morgonen", minns jag att jag faktiskt sagt till diverse folk att det ska hållas ett elevråd, som såklart även det tar vid klockan noll åtta och trettio. Nu kan ni tänka er att det blev fart på mig, barn. Jag sprang och sprang, runt i huset alltså, och plockade på mig pengar och en penna och så vidare och gick ut genom dörren. Vädret sket jag eftersom jag hade bråttom, men för er som vill veta kan vi väl säga att det var sol och bad eller nåt. Jag gick snabbt och hurtigt, hurthurt, ända fram till skolan.
När jag inträdde i matsalen upptäckte jag dock att det där ingen fanns, men påväg till ansvarsrummet för att gå på morgonsamling istället mötte jag Malin och hennes kumpaner, och det blev visst ett elevråd i alla fall. Jag upptäckte att pennan som jag lagt i fickan (se tidigare stycke) inte låg i min ficka, och jag blev arg på vem det nu var som hade lurat mig att den låg där. Jag själv? Hah, ej troligt.
Elevrådet fortskred och ingen hade egentligen något att prata om, så vi satt och tog det lungan ända framm till klockan 09:00 då första lektionen tog vid. I min enfald trodde jag att det var matematik som stod på schemat, eftersom alla sagt att vi skulle ha matematik hela dagen. Men se, det var faktiskt EA som var det man skulle syssla med. Så jag gick och hämtade min SO-bok för att försöka rista in de årtal och viktiga händelser under de två världskrigen som eventuellt skulle komma på provet imorgon. Ilona ville dock annat, och tvingade mig att först byta bord, sen svara på hennes frågor om hur man räknar ut volymen på geometriska figurer. Hon är så tröttsam, den där Ilona, ni vet.
(Ungefär vid den här tidpunkten försvann Moa mystiskt från skolan, för att aldrig mer komma tillbaka den dagen.)
Efter att ha jobbat i ungefär 40 minuter orkade jag inte längre och tänkte vila lite, men se det fick jag inte för vid bordet satt även Elinor och Linnéa och inbillade sig att jag var där för deras skull, så Linnéa befallde mig att säga "något roligt" (jag berättade om en cicada med ett värdelöst och onödigt liv) och Elinor ville att jag skulle skriva dikter åt henne. Jag skrev dock några dikter, trots allt, eftersom jag måste lämna in något till svenskan på fredag. Av lathet valde jag att skriva tre haikus, eftersom man då endast behöver skriva något rent nonsens för att det ska låta djupt, och sedan skrev jag en längre dikt som egentligen bara var ett plagiat utav något som i själva verket är skrivet utav Arthur C. Clarke, science-fiction-författaren, ni vet. Han är en herre vars liv är lämpligt att efterliknas, ska ni veta, barn.
Så jag hemföll snart åt att sätta mig i soffan istället, tillsammans med Linus och Hakey (och Johanna till viss del, fast hon satt nog egentligen för sig själv), där Hakey förhörde mig på frågor om världskrigen. Sedan drog jag, Hakey och Linus iväg till f.d. Andra sidan, nu Elegante, för att inta ett gott mål mat till skillnad från vad som erbjöds i skolan. Och jag ska säga er, mitt herrskap, att efter att den restauranten för andra gången bytt ägare har kebabens kvalitet skjutit i höjden. Nygräddat bröd, något som man borde ta som en självklarhet, är vad man får till skillnad från förut då man fick en segdeg som legat där sedan 1700-talet. Detta avrundat med en diskussion om vem på skolan som innhar den finaste så kallade "götten", med en massa citattecken, resulterade i att lunchrasten, fastän den inte var slut, kunde klassas som lyckad.
Jag utelämnar inget.
Hakey kände sig ämnad att springa bort till Graningevallen som nuförtiden heter något annat (vad den heter kunde jag inte bry mig mindre om), medan jag och Linus återigen återvände till soffan. Där inte bara chillade vi, utan vi konstaterade även saker som att skolan vi går på faktiskt är väldigt bra - här kan man chilla järnet varje dag, och ÄNDÅ kunna lämna in arbeten i tid och ha rekorderliga betyg, precis som jag. Jag bestämde också att det var den inställningen jag skulle ha för resten av mitt liv, eftersom den fungerat hittils. Att lata sig så mycket det bara går och sedan kanske göra det där man skulle göra. Jävlar, vad bra.
Vi stördes dock i vår frid, för snart nog kom det några ekare och ekade, bland annat Linnéa (som försöker bli den nya Ilona - lycka till, heh!!!) och allt blev sämre. Linnéa satt och gafflade på om jag vet inte vad precis som hon brukar, sen kom Nathan och ekade om Harry Potter - som är en bra bokserie, ja - och här kommer förövrigt trailern till nästa film:
Nästa lektion på dagen var i all fall matematik, så där hade jag rätt. Efter att Ilona tvingat med mig på hennes sedvanliga promenader fram och tillbaka till skåpet ett antal gånger, satte jag mig ned och förskte jobba lite på förra årets nationella provs C-del. Det gick tämligen misslyckat, eftersom det runt omkring mig satt folk och pratade om amusanta och intressanta saker. Hej, jag heter Hakey och har hinkat i Husby.
Allt var dock relativt lugnt jämfört med vad som komma skulle. Innan det som komma skulle kom, drog dock Ilona med mig ut på innergården för att eka Evelina (som jag härmed har skrivit om) och Linnéa, som satt där. Ilona uttryckte sitt missnöje över att jag snackat shit om henne på min blog (gråt, Ilona), men jag kände inte att jag hade orken att umgås med de där typerna något mer, så jag var cool och gick in igen, till mina kära matteböcker. Matteböcker, jag älskar er.
Och nu kom det som komma skulle, kom sköll och kömma skolle. Ett rykte tornade upp sig från ingenstans - hade Linnéa sovit hos David, och vad som var ännu intressantare var, hade de, som man säger, "bazz"? Linus sade att han visste något, men att han inte fick säga det på grund av hans rädsla för Linnéas eventuella vrede, även känt som rådamp. Det kom dock i vilket fall som helst, eftersom Linnéa ville veta vad det var Linus visste. Böcker (bland annat min IUP-bok, tack så mycket) flög och till slut var dampet slut och Linnéa var sur, så hon stack därifrån. Till allas lättnad, vill jag tillägga.
Så var det dags för återsamlingen, som var över på de 15 minuter det tar att ha en återsamling. Jag gick sedan hem, men på vägen stannade jag till vid Konsum och inhandlade de ingredienser som saknades för att jag skulle kunna laga mat samma kväll. Jag kom hem och började laga maten och här är hur jag gjorde för er som vill vara som jag.
Vad jag behövde, och använde
En halv gurka med torr kant
En låda cocktailtomater
Gammal pesto
Isbergssallad
Majs
Soltorkade tomater i olja och balsamvinäger
Pasta, fusili, ej fullkorn, ditt sär
Kalkonskinka
Rivet skal från en (1) citron
Jag inledde med att koka pastan och hälla upp den i en stor skål. Sedermera inspekterade jag gurkan och konstaterade dess torra kant, som jag skar bort, och smakade på den och konstaterade dess goda smak. Jag började sedan att hacka gurkan, och medan jag var i full färd att göra det kände jag dess egendomliga eftersmak, vilket påvisade att jag hade fel i att tro att den smakade gott.
Jag hackade sedan cocktailtomater, kalkonskinka, isbergssallad, de soltorkade tomaterna och lade ned altt i pastan, som jag tidigare hade blandat med citronskal och pesto. Majs hade jag också i. Nu var maten klar, och skålen var överfull. Åh så bra.
Jag intog min mat och åkte sedan in till den stora staden, Stockholm, för att spela på min säckpipa. Jag väntade i knappt en timme på min lärare, som inte kom, vilket inte förvånade mig, eftersom han är sämre än jag på att passa tider och hålla koll på saker och ting, och sedan började A-bandsträningen. Det gick måttligt bra. Efter träningen åkte jag, inte helt oväntat, hem igen. Jag vill berömma SL för att tågen gick som de skulle och inte lät så mycket.
Väl hemkommen tog jag mig ännu lite mer pastasallad, för jag var hungrig och suktade efter det, och efter att ha kollat in mina sedvanliga hemsidor på Internätet tog jag mig en bit äppelpaj med vaniljglass och chokladsås och satte mig för att skriva ned vad som hänt under dagen. Det har jag i och med denna mening gjort, och klockan är mycket och jag är trött och tänker därför inte duscha, så jag får väl lukta häst och Manlig Molin imorgon.
Dessa nyligen inträffade spektakel på bloggen har förövrigt resulterat i att jag nått närmast kändisstatus på skolan. Okej, där överdrev jag rätt ofantligt, men helt plötsligt vill alla vara min kompis och att jag ska skriva om dem. Som om någon bryr sig om dem? Heh, det är min blog, hörrni. Speciellt Ilona. Hörrö du. Dessutom har jag fått några roliga kommentarer, om ni inte sett dem. Jag gillar att pesudonymen THE BIGGEST TÖNT så diplomatiskt försöker skriva att jag äger, men samtidigt inte är särskilt snygg. Vem är tönten, förresten? Mamma?
Nu svamlar jag, vilket tyder på att jag är trött som en plött.
God natt.
Fredag
Till skillnad från de sällsynta dagar då jag går upp i tid, gick jag idag upp försent. Jag kan inte erinra mig det exakta klockslaget för mitt uppvaknande, men trött var jag. Innan jag i badrummet hann avsluta mitt frisyrfixande (som idag, om jag får säga det själv, hade en ganska lyckad utgång), kom min stora syster och domderade och var stressad. "Nåväl", tänkte jag, borstade tänderna och återvände till mitt rum och dator för att se om någon (förutom Linnéa) hade kommenterat min blog. Det hade ingen.
Jag tog då istället på mig mina kläder, vars modertiktighet jag inte kan betona nog, och drig mig iväg mot skolan. Vädret var för varmt för att det i min polska kofta skulle vara behagligt, och väl framme vid skolan nästintill forstade svetten ned för mina vader och panna.
Under morgonsamlingen kom Ilona och lyste upp min tillvaro genom att kräva hjälp med matten. Snäll som jag är och något bländad av hennes bländande vackra utseende hjälpte jag gladeligen henne med procent och ekvationer. Sedan var det dags att rösta på månadens elev. Jag nominerade Ilona, Nathan och Evelina, som alla nu säkerligen kommer vinna tack vare mina exeptionellt snofsiga språkkunskaper och min oslagbara formuleringsteknik.
Förmiddagens sysselsättning var nationellt prov i matematik, och det gick antagligen bra för mig då jag är enastående på matematik också. Efter provet sprang alla runt och undrade vad folk hade svarat på alla frågor, och Ilona blev av någon anledning sådär glad och hoppig som bara Ilona kan bli när hon fick veta att hon svarat samma sak om jag på några tal. Micke gick förbi oss och jag sa att jag nog hade skrivit för mycket på vissa tal, på vilket han svarade "Hehe, för mycket, hehe? Det tror jag inte!!!!" Där fick jag allt.
Lunchen bestod av hamburgare, av vilka jag tog två tillsammans med några undermåeliga potatisar. Rasten spenderades i datorsalen där jag och Linus lyssnade på Sidabtiball i några nyfunna hörlurar och pluggade inför SO-provet som skulle hållas under dagens eftermiddag. Sedan kom Linnéa och ekade, och henne måste jag skriva mycket om nu. Under hela veckan har hon ekat mig och dampat och kaosat i min närhet och pratat nonsens med mig - enbart för att synas på min blog. Har hon lyckast? Ja, det måste jag erkänna, men inte så mycket som hon velat. Visserligen ekar hon, likt Ilona, på ett trevligt sätt, och jag har inget emot att umgås med henne, men, shit, skaffa ett liv? Eller en egen blog. Du kan få gästskriva på min? Puss.
Jag och Linus spatserade sedan bort till Turken och införskaffade lite konfektyr av hög kvalitet. Väl tillbaka i skolan gick jag och Ilona på en av våra sedvanliga promenader, som jag tycker mycket om. Snart slog dock klockan 13:00, och SO-provet skulle ta vid. Jag lade märke till att Hakey som vanligt hade stulit platsen bredvid Moa ( :( ), så jag tog plats bredvid Elinor - precis som på matteprovet, bör tilläggas - och mottog papperet med frågor. De var relativt lätta, men jag var lat och gjorde nog en ungefärlig VG-insats på det. Ilona önskade mig trevlig helg eller nåt, jag lyssnade inte, jag sa "detsamma" och tog med mig Linus, som satt och väntade och myste med Moa (ehe osv), och styrde kosan hemåt.
Väl hemma satte jag mig ned vid mitt förtjusande gamla piano, för att att öva på det jag skulle kunna senare under dagen då jag skulle spela på ett annat piano, denna gång dock med en lärarinna bredvid. Jag orkade efter ett tag inte mer, utan gick upp och satte mig istället vid min vackra dator och försökte underhålla mig själv på bästa sätt, misstolka ej. Jag lyssnade på musik och återupptäckte i och med detta Nordman, och deras väldigt välkompononerade- och -framförda låt Brudrovet. Kvalitet på hög nivå, barn. Det dröjde dock inte länge förrän min lilla syster och hennes kamrat ville ha hjälp med att sätta upp den studsmatta vi tidigare under dagen fått hemlevererad till oss. Det var oljigt och ansträngande och resulterade i slutändan i att jag kom några minuter försent till pianolektionen.
Efter att ha gjort en medelmåttig insats där, gick jag vidare till min slagverkslektion på vilken jag spelade xylofon i vår trevliga ensemble. Vi spelade våra konsertlåtar, så att säga, som är Rondo alla Turca av Mozart, Fyrverkerimusik av Händel, Popcorn av Hot Butter (deras version åtminstone) samt någon afrikansk låt vars namn, om det finns, har undgått mig. Mitt under lektionen ringde dock min kusin ("Gabbe, visst?" Lin. anm.) ett antal gånger och störde, men jag kunde inte svara och när jag hade kunnat det och då ringde upp gonom, svarade han inte. Även Filip ringde och störde i samma veva, och undrade om jag ville spela med honom och Patrick, vilket jag ville, men inte kunde, eftersom jag skulle till Gotland samma kväll. Det var även det jag märkte att Gabriel ville prata om då jag till slut fick tag på honom. Han undrade var jag befann mig, då båten skulle gå en timme tidigare än jag trodde vilket gjorde mig en timme försenad. Bra.
Så jag drog från slagverkslektionen i förtid och skyndade mig hemåt. På vägen mötte jag Malin, o trevliga Malin, och hennes kamrat med stora solglasögon. Malin undrade vart jag skulle, och jag förklarade min stressade situation kortfattat, fick uppmaningen "Spring!" av henne, och skyndade mig hemåt. Väl hemma är stressen i full fart. Min syster (den stora) hade dock varit en bra syster och packat åt mig, så det slapp jag. I förbifarten hann jag se att Olivia hade skrivit till mig, kan ni tänka er. Tydligen hade hon sett mig på väg nånstans, men jag hade inte tid att vara trevlig så jag dissade henne och stack iväg. Min ömma moder skjutsade ömsint iväg mig till stationen, och jag hann i god tid med tåget som dock var det absolut sista jag kunde ta om jag ville ta mig till Gotland samma dag, och nu rimmar jag till och med.
Tågresor är dock inte alltid så trevliga som de kan tyckas. För det mesta brukar de gå bra och jag blir inte särskild störd utav folket runt omrking mig, men just denna tågresa verkade vara jobbig utöver det vanliga. Till att börja med kom det ett mellanösterskt par och satte sig mitt emot mig. De var tvungna att sitta bredvid varandra, så jag var tvungen att ha min väska i knät. Jävla människor, de kan ju tänka på oss andra eller nåt. Vidare pratade de på sitt mellanösterska språk resten av resan, vilket var distraherande eftersom jag då hade konversationer på två olika språk runt mig, som min hjärna var tvungen att absorbera.
Efter bara några stationer blev irritationsmomenten fler. Vid Karlberg klev en ful, övre medelklassig, genomsnittsdumsvenskfamilj på och satte sig bakom mig. Under hela tiden de var på tåget, vilket som tur var endast var till Stockhom Södra, två stationer efter för er som inte vet, pratade de om totalt meningslösa och intelligensbefriade saker (som fula bilar och var de hade bott när de var i Polen - vem FAN bryr sig? De uttalade Gdansk som om det var på danska också. Idioter.) och gjorde små, men fruktansvärt irriterande, anmärkningar med sina raspiga och sönderrökta röster.
När de hade gått av fanns det dock ännu mer att irritera sig på. Till vänster om mig satt en mor och hennes, som det verkade, döttrar, varav den ena var runt 20 och den andra uppskattningsvis runt sju. Den 20-åriga dottern var tydligen nyss hemkommen från sin otroligt äventyrliga resa i Sydamerika, från vilken hon såklart var tvungen att förtälja minsta lilla onödiga och ointressanta detalj. Hon verkade också som en riktig besserwisser, vilket hördes på hennes tonfall och så vidare, vilket knappast gjorde saken bättre. Fyfan, världen var idag verkligen full av irriterande personer. Dessutom var hennes mamma inte särskilt snygg. Mellan hennes utåtstående ögon fanns det ca en meter att fylla med näsan, som dock inte fyllde hela utrymmet utan var ganska liten, men å andra sidan böjd uppåt vilket framställde den som en korv, om man såg den i profil. Jag är visserligen inte den som har rätt att klaga på anda människors utseende, men, blärgh.
Efter att ha utstått denna till synes oändliga tortyr, kom jag till slut fram till Västerhaninge där jag tvingades byta tåg. Jag hade än en gång gjort misstaget att sätta mig längst fram i tåget, och hade därför tur som fick en sittplats på det andra (det stod på mitten av perrongen, så jag kom tid typ sist av alla (bortsett från alla lata fjantar som går långsamt)). Till höger om mig satt några fula tjejer och till vänster mitt emot mig satt en rynkig dam som drog ihop sina läppar vilket än mer framhävde hennes bulldogkinder. Jag var dock vid det här laget så trött att jag inte orkade bry mig. Mitt hår kändes äckligt, fult och ofräscht och alla kollade på det med förakt. Några extremt korta poppare, var och en kortare än den förra, satte sig på golvet framför dörrn för att visa hur alternativa de var. Jag skrattade inombords. Av sorg.
Jag blev till slut så trött så jag försökte sova, och det var en rätt häftig upplevelse eftersom jag genomgick ett antal faser:
Faserna av sömn
1. Mörker.
Fasen inleddes visserligen så fort jag slöt ögonen, men efter att ha haft dem slutna ett tag kände och såg jag att det slog om till ännu mörkare, som om någon hade släckt en lampa som inte var tänd. Det var kanske bara en inbillning, men det var likväl en intressant upplevelse.
2. Endimensionella ljud.
Alla ljud jag hörde blev endimensionella, så att säga. Från att ha hört flera, separata konversationer runt omkring mig lät det nu som en enda, stor och oorganiserad konversation som lät likadant och kom från alla håll samtidigt.
3. Halvmedvetande.
Under inbillningen att jag tänkte på saker som hänt, började jag drömma. Det kändes dock inte som en dröm eftersom jag visste att det enbart skedde i mitt huvud då jag fortfarande kunde höra alla ljud runtomkring mig. Det som senare fick mig att inse att jag faktiskt hade drömt, var under fas 4, då jag tänkte tillbaka på min dröm och insåg att jag aldrig på riktigt har upplevt det jag drömde. Under hela fas 3 kände jag mig mer som än degig potatissäck än något annat. Allt var segt, jag tänkte i halva min normala tankehastighet, folk i mina drömmar rörde sig i ultrarapid och intrycken från så gott som alla mina sinnen förvanskades och slöt sig till varandra i en stor, grå, krämig dimma. Jag var, antagligen, trött.
4. Uppvaknande.
Då jag kände att jag snart skulle börja somna på riktigt och inte vakna när tåget var framme, öppnade jag dock ögonen och såg mig runt. Det konstiga var dock att jag inte hade något minne över huvud taget om vad jag precis hade tänkt på - även fast jag helt säkert visste att jag hade tänkt på något. Jag var tvungen att riktigt försöka komma ihåg, men mitt ansträngda tankearbete till trots var det enda jag lyckades komma ihåg en "scen" där Nathan skulle boka rum på nåt hotell i Tyskland. Psykedeliskt värre, så låtom oss återgå till den egentliga dagboken.
Jag anlände snart vid Nynäshamn. I tron om att tåget skulle åka ända ner till färjeterminalen satt jag och några av mina medpassagerare kvar på tåget, men snart fick vi besked om att vi hade fel och jag skyndade mig därför iväg med väskan i hand. Båten skulle gå 20:00, och klockan var 19:29, vilket inte gav mig mycket tid att undvara. Inte helt oväntat var dock hela vägen ner till färjeterminalen full av sega töntar som sysslade med någon sorts organiserad wayblock, att för att hindra min framfart. Jag såg cynisk och arg ut när jag gick förbi dem, vilket antagligen betyder att om de hade skrivit om samma händelse hade de formulerat det "...så blev vi ompromenerade av någon sur tönt som inte hade vett att vänta...", och så vidare. Sånt är livet.
Jag checkade in, fick inga pengar tillbaka eftersom det vare en budgetbiljett, gick på båten och såg snart min kusin Gabriel, hans moder och min faster Eva samt hans bror, Mattias. Jag slog mig ned, snyltade på en av deras mackor, och började läsa i skvallertidningen Hallå!. Framsidan lockade mig. Tydligen hade de gjort en kartläggning över kronprinsessan Victorias närmsta vänner! Så spännande det bara kan bli!
I den tristess som följde gick jag och Gabriel iväg för att lokalisera en annan av mina kusiner, Rickard, som skulle infinna sig på båten. Vi hittade honom och drog med honom och tvingade honom att lösa korsord med oss, det vill säga mig, eftersom Gabriel inte hade någon lust att lösa något korsord. Vi var dock snart framme - resan tar faktiskt blott 3 timmar - och evakuerade båten och terminalen, utanför vilken vi blev hämtade av min ingifte farbror Erik, Gabriel och Mattias fader och Evas make, som körde ut oss till vår bedårande sommarstuga på Brissund, en stuga som nu tyvärr inte syntes så mycket då den är brun och vi redan hade fått besök utav NATTEN.
Jag lade beslag på den översta sängen av de två som jag och Gabriel skulle sova i, till Gabriels stora förtret. För att hålla mitt löfte till Linnéa, och alla andra fans såklart, beslutade jag att skriva dagens bloginlägg för hand. Jag lånade därför ett par papper utav Gabriel, men som ni vet är jag ganska så omständig i mitt skrivande vilket snart resulterade i allmänt kramp i handleden, och till slut orkade jag inte konstruera hela meningar utan skrev endast stödord. Sedan blev jag för trött för att tänka, och somnade istället.
I skrivande stund, då jag skriver av allt på pappas bärbara som han medbringade (se följande dagar), är jag också trött, så mitt författande är under medelmåttet och jag vill sova. Vilket jag ska göra nu.
Godnatt.
Jag måste bara säga att jag trodde du skulle skriva mer om mig, jag tycker jag förtjänar minst 3 meter långa texter om mitt beteende för jag kan lova dig att jag försökte sticka ut extra mycket idag för att bli omnämd. Jag fick tillochmed en hemringning, men ändå skrev du bara 5 ½ rad om mitt raseriutbrott. Jag är ytterst förolämpad.
Bra att du tog med trailern föresten, den är oslagbart bra. Eller ja nästan, förutom Umbridge, Voldemort på tågstationen i kostym, de unga skådespelarna och lite annat. Harry Potter i allas hjärtan föralltid iallafall.
Och jag vill inte alls bara ha dig för din blogg, eller heter det blogg? För ifall det heter blog borde man väl dra ut på o:et och det gör iallafall inte jag när jag uttalar skiten.
Hej, jag heter Hakey och har hinkat i Husby
var förövrigt det roligaste som hände idag, inget illa menat Hakey, men hahahahahahah.
Och juste för att gå tillbaka till min flipp så var alla inte alls lättade, jag vet nog att du djupt inom dig önskade att jag skulle komma tillbaka och slå Linus lite mer. Självklart ville du även njuta av mitt underbara sällskap också. Men förlåt för att jag kastade din IUP-bok, jag vet att den betyder mycket för dig och att du behöver den i ditt vardagliga liv för att du skall kunna fungera. Det skall aldrig upprepas igen.
Jag tror föresten att jag också ska göra sallad så fort jag skrivit klart det här löjlig långa inlägget och sedan plugga matte. Jag ska göra halva matteboken på en timme faktiskt. Alltid lika väl förberedd inför prov.
btw, du borde spela säckpipa på avslutningen, det var länge sen sist hähä.
Ja, nu ska jag avsluta med att säga att du har fått mig att vänta i mer än en timme på ditt blogginlägg och med att du har tvingat mig skriva den längsta kommentaren någonsin när vi har nationellt prov i matte om 9 timmar. Tack Daniel Molin!
Och jag utnyttjar dig sannerligen inte för att nå sin höga sociala status eller för att bli omnämnd i din blogg. Jag älskar dig helt enkelt ofantligt mycket. Nästan lika mycket som Nathan älskar Fransi, nej föresten, mer. Den du.
pussisar!!! Gonatt, sov sött gubbsilutten. Jag aelskar dig!! (L)(L)(L)(K)(K):D
Ja jag vet föresten att jag upprepat mig typ 5 gånger, men jag orkar inte läsa vad jag skrivit.
Jävla radbyten.
Tack för din kommentar, Linnéa, det värmer i hjärtat och så vidare!
Dessutom har jag redan påpekat att jag skriver mycket som fan om dig, och även om du försöker komma med på min blogg så kommer du med precis så mycket som jag vill. Skämt åsido, din vilja är min lag.
Om det heter blogg eller inte är väl egentligen något subjektivt. Blogg är en försvenskning av det engelska ordet blog eller weblog, och jag började skriva blog innan folk kallade det för blogg och jag är konservativ och bakåtsträvande och framförallt alternativ, så vi får väl se hur det blir. AHA?
Jag skulle inte riktigt kalla ditt sällskap för "underbart". Det skulle bättre kunna beskrivas som en karamell med en massa skit i. Först är det gott och trevligt och man kan prata med dig, men OJOJ oj man går för långt och kommer in till skiten då jävlar, USCH NEJ DAMP DAMP osv. Jag är metaforisk.
Säckpipa på avslutningen? You got it!
Jag fick faktiskt vänta längre än 1 timme på mitt inlägg, och jag hade OCKSÅ nationella om 10 timmar. Tack, Linnéa Strandh!
Du, precis som alla andra, vill ha en bit av kakan som i det här fallet är den stjärnstatus jag uppnått genom att skriva en massa skit som samlar damm i mitt sinne. Den du.
PÖSS <3<333 :D:D: :PS:SP;S ;(;(;( L()L()L(L)( (K)K()K KJAMIZZAR
Jag har i alla fall inte bett om att få vara på din blogg! :D:D:D:D:D:D: D::Dfglmferger
Haha, Linnéa Strandh?! Nostalgi! X)
Kuk.
Molin jag orkar inte kommentera ditt svar, jag orkar knappt läsa igenom det. Men det var säkert jättefint skrivet gubbsisnutten :) älskar dig!!!111
Mesko, hähä nostalgitripp bigtimes..
Fan vad mycket du skriver, vem orkar läsa en hel svenskauppsats?