Om ni de senaste dagarna gått på min skola har ni säkert uppmärksammat det drama som pågått mellan mig och min flickvän, Linniiii. För att få henne på bättre humör (så jag kan erhålla den episka kommentar hon säger sig ha författat) har jag skrivit ett musikaliskt verk, som utöver det mästerligt komponerade instrumentala innehåller en djup lyrik, som jag författat alldeles själv - allt i den botten- och villkorslösa kärlek jag känner till min kära.

Här har du den.

Så exalterad blev jag, att jag ej ens kunde hålla mig till takten. Tänka sig. Jag tror dock att det egentligen beror på att något gick fel under inspelningsprocessen. Nåväl.

Och detta är fan för i helvetes jävlar den sista gången jag gör något åt någon annan på min blog. Åt helvete med alla förutom mig, mig, MIG, MIG!

Forts. på Min vecka osv.

Lördag - Söndag

---

Lördag

Så var jag då äntligen framme och uppvaknad vid släktens vackra lantställe, dit valfri snygg och trevlig flicka gladeligen mig får medfölja någon dag om så önskas, förövrigt. Efter att ha försökt få reda på vad klockan var genom att fråga min redan nämnda kusin, Gabriel, om det, inledningsvis med mindre lyckat resultat (det enda jag erhöll var en massa svar som "Långt över frukostdags", "Mer än du kan räkna till", "Långt efter kuckeliku" och så vidare), fick jag beskedet att den var halv ett. Nej, rättade sig Gabriel, halv två. Klockan var dock i själva verket halv elva, något jag uppmärksammade när jag utrymde barnkammaren för att inta mitt morgonmål. Som vanligt när man befinner sig på landet, blev det ett antal rostade smörgåsar med apelsinmarmelad och ost, i det här fallet Edamer. Detta sköljdes sedan ned med ett försök till chokladdryck - pulvret, som snarare var en samling klumpar kristalliserat pulver, hade ej för avsikt att beblandas med mjölken, så det blev istället en mjölksoppa med chokladklimp, vilket å andra sidan dög lika bra.

 

Själva syftet med helgen på landet var att vi i släkten skulle underhålla stugan och den korpulenta tomt som åtföljde den, och på så sätt hålla dem i gott skick till följande generationer. Dagens första sysselsättning blev därmed att gräva och vända i trädgårdslandet. Jag anförtrodde mig dock uppgiften att hugga sönder jorden med en grep (som senare ersattes av en kratta av effektivititetsskäl), och emedan jag och mina två kusiner, Gabriel och Rickard, gjorde detta, berättade jag dramatiskt om de drömmar jag upplevt under natten.

 

Den mest märkvärdiga drömmen inleddes med att jag var i full färd att klippa ihop en egen trailer till de väl omtyckta Sagan om Ringen-filmerna. Jag vill minnas att jag lade mycket tyngd på att försöka få hela trailern att gå i samma färgschema - orange. Att redigera en sådan trailer är dock ingen bra företeelse om man händelsevis råkar gör det i en dröm, något jag märkte snart då jag själv trädde in i trailern och, som man säger, min "egna Harry Potter-värld". Som nu var en Sagan om Ringen-värld. Nåväl.

 

Jag befann mig i Vattnadal, i ett stort och ljust cirkulärt rum, som snarare hade en stil mer inspirerad av de gamla shejkarnas harem i mellanöstern, än Elronds palats. I mitten av rummet satt en alv i vit sidendräkt (läs -pyjamas), dekorerad med guldmönster, omgiven av sina kvinnor och skrattade och fnissade. Nu när jag skriver detta, vid mina sinnens fulla bruk, kan jag notera att scenen lite grann påminde om den scenen i början av filmen House of the Flying Daggers, som, om man får vara lite redundant, påminner om den scen jag i drömmen befann mig i.

 

Friden och glädjen i rummet avbröts dock snart, då Elrond, iklädd en brun sidenpyjamas med samma mönster som det på den vita pyjamasen, trädde in i rummet och avfyrade en magisk missil mot den vitklädde snobbalven. I tron om att den vitklädde alven var död, stoppade Elrond ned sitt svärd (som han, märk väl, inte ens hade tagit upp - mina drömmar är full av goofs, åh nej :( ) i fodralet och gick därifrån. Den vitklädde alven reste sig dock igen, drog sitt svärd: och fighten var i full gång. De fäktades förbi mig, så jag var verkligen i händelsernas centrum. Lite för nära, eftersom jag nu blev den brunklädde alven själv. Och jag som inte är vidare bra på att fäktas.

 

Jag gjorde så gott jag kunde, blev huggen i benet, men lyckades till slut få den andra alven på fall. Medan han låg på marken högg jag honom i magen, och trodde att det skulle ta kål på honom. Men inte då. Han levde fortfarande. Så jag högg honom i magen fler gånger, och ännu fler, men han ville inte dö. Istället började han gräva med händerna i magen, och, tro det eller ej, plocka ur sina inälvor, som han kastade upp på bordet som stod bredvid honom. "Vafan?", tänkte jag. "Han skulle ju dö? Jag blir ju förnärmad!"

 

Så jag högg och högg, högg av honom händerna, benen, fötterna och hans hals. Till slut föll han ihop i en blodig och köttig hög. Det var verkligen en seg rackare, det där. En vacker flicka kom förbi och blev alldeles förskräckt, men jag hade inte tid att trösta henne.

 

Det kanske jag skulle ha gjort, tyckte kusin Rickard då jag var färdig med drömmen. Jag hade också påpekat att jag både i verkliga livet och i mina drömmar, till och med, misslyckas fatalt med mina förföriska närmanden. I alla drömmar då jag varit påväg att få till det med någon tjej, tolka det hur du vill, har det kommit någon jävel och förstört för oss. Hade jag tröstat flickan i drömmen kanske det hade lett till en trevligare dröm, men, nej, som brunklädd alv hade jag min barskhet att tänka på.

 

(Disclaimer: Vad drömmen än antyder har jag inga allvarliga psykiska problem.)

När jag i fredags åkte bort i förtid och inte ens hann blogga, kände jag mig lite utav en svikare. Jag hade trots allt lovat Linnéa att blogga åtminstone på fredagen, men inte ens det hann jag. Därför kände jag mig nu skyldig att ha med något extra de följande dagarna. En överraskning. Först hade jag tänkt att låta folk (tjejer, helst) kunde få bazz med mig om de ville, då jag vet hur åtråvärd jag är, men efter lite kontemplerande kom jag fram till att nog lämpar sig bättre med en annan överraskning. Så, jag bestämde mig för att dokumentera helgen med hjälp av den kamera min mobiltelefon är utrustad med.

 

Här följer därför en bild på det färdiga trädgårdslandet, med potatisar, morötter, timjan och sockerärter satta, tillsammans med The D.K.D. Sign of Approval.

 

 

Dagen fortsattes med diverse sysslor. Vi satte upp en spaljé. Jag och Gabriel kastade frisbee till varandra, en frisbee som mottogs genom att drämma till den med en pinne. Senare tog vi varsin psykel och psyklade ned till stranden. Det var trevligt. Pigge Werkelin har tre studsmattor på sin bakgård. Vi, som nu avser släkten, åkte in till staden och inhandlade diverse föremål, bland annat prisvärda baconchips och sockervadd med banansmak, samt filmen Reservoir Dogs. Den är min nu. På kvällen ögnade vi filmen vi tidigare köpt, den jag nämnde i föregående mening, åt äckliga om ändock välsmakande baconchips och hade det allmänt trevligt. Efter filmen var dock jag och kusin Rickard, som är 30 år, tvungna att åka iväg och hämta min fader då han skulle anlända med färjan ungefär, som kom att visa sig vara exakt, 23:20. Vi gjorde det, och lyssnade på vägen på ryttarmusik från den Kungliga Trumpetkåren, eller något sådant. Trevligt värre.

 

Natten avslutades med sängliggning och läsning ur en bok betitlad Lilla boken om olycklig kärlek. Jag i ett nötskal. Tyck synd.

 

God natt.

 

Öfvriga bilder från dagen

 

 

---

Söndag

Söndagen kom att bli en mer produktiv dag än den föregående, som alltså var lördagen. Jag och Gabriel började med att rensa takrännorna på de barr och smutspartiklar som samlats där. Det gick relativt smärtfritt, bortsett från en liten konflikt angående vem som skulle borsta ned de barr som låg på taket (båda var mer än frivilliga till den sysslan, då den innebar att man fick stå på taket. På taket, kan ni tänka er!). Sedan behövde Rickard min hjälp med rampen upp till boden, så man lättare skulle kunna utvinna cyklarna ur den. Jag kom med en smart lösning på de problem som uppstod, varav den smartaste var hur man skulle ta reda på vinkeln på de stöd som skulle så under rampen. De blev så bra att de förtjänade The D.K.D. Sign of Approval.


Och rampen.


Jag hade vid det här laget skadat (och infekterat) mina händer lite grann. Om ni ville veta.


Gabriel hade under tiden vi jobbade på rampen sysslat med ett top secret project - ett galler att lägga över den av de två slaskgroparna som inte skulle användas, då innehållet i den skulle förmultna och bli fin planteringsjord. Jag och Rickard kände oss dock manade att utmana hans bygge, och satte igång med ett ambitiöst och fullständigt onödigt projekt för oss själva. Medan vi sågade sönder taket till den gamla lekstugan, träffade jag en trevlig kompis som jag döpte till Bertil. Han var trevligare att umgås med än Rickard, då han inte ställde några krav utan accepterade mig som den jag är. Här är Bertil:


Min pappa höll under tiden på med att fixa och dona i friggeboden. I någon verktygslåda hittade han sin gamla scoutkniv, som han gav mig. Den är nu min gamla scoutkniv. Den var bra, så här får den The D.K.D. Sign of Approval:


Allt förflöt bra. Mitt och Rickards överdådiga lock till slaskgropen började ta form, blev fint, ballt och proffsigt, snyggt och snoffsigt. Gabriel höll dock inte med. Han kände sig utkonkurrerad - med all rätt - och försökte förstöra för oss, men lockets robusta konstruktion och gotländska kvalitet satte stopp för det. När locket var färdigt bar jag upp det till slaskgropen, och se, det blev så bra att det fick The D.K.D. Sign of Approval. Gabriel var nu mindre glad.


Efter att ha gjort ett antal andra sysslor som jag nu inte kan erinra mig, behövdes det av någon anledning sågas och huggas ved. Då Gabriel åtagit sig uppgiften att hugga veden, fick jag och Rickard axla uppgiften att såga upp de stockar som behövde uppsågas. Det var en tuff uppgift.


Stocken var full utav Bertils familj och vänner.


Allt var hemskt. Min tröja blev iväg kastad av busken jag försökte hänga upp den i. Andra försöket, lyckades, men ändå. För första gången kom The D.K.D. Sign of Deproval till sin rätt:


Det var nu solnedgång, och eftersom Gabriel skulle åka hem tidigt i ottan nästa dag, beslutade vi oss för att än en gång cykla ned till havet för att iakktta den vackra solnedgången. Och vacker var den. Nästan poetiskt. Jag blev nästan lyrisk. Jag ville nästan bada. Notera nästan. Jag satte mig sedan, då vi återvänt till stugan, ned och skrev rent den dagbok jag författat under fredagens natt. Av en förståelig trötthet hemföll jag snart åt sömn i den trevliga barnkammaren, och detta var slutet på vecka 17, den på min blog legendariska veckan.

Här följer resterande bilder som togs under dagen.


God natt.

---

Så var det då slut på veckan, och mitt dagboksskrivande. Jag tror aldrig att jag i skolan fått sådan feedback och kritik angående mitt skrivande som denna vecka, då så gott som alla verkar ha läst vad jag skrivit. Jag kan uppriktigt sagt inte förstå varför. Om de har haft hälften så roligt när de läst den, som jag hade när jag skrev den, har jag hela veckan haft dubbelt så roligt som de. Skämt åsido, om de har haft hälften så roligt när de läst som jag hade när jag skrev, är det ett under att de inte avlidit i tristess. Aldrig igen tänker jag åta mig att skriva något så värdelöst innehållslöst och tidskrävande som vad jag gjort under dagen. Jag har, som ni antagligen har märkt, en tendens att dra ut på minsta lilla detalj och göra det till en större sak än vad det egentligen är. Det ger något att läsa, men också något att skriva, och den tiden har jag faktiskt inte. Inte för att jag är en viktig person med mycket att göra, utan för att jag är en lat person med som prioriterar vila framför sysselsättningar som verkar för ett mindre gott hälsotillstånd.

Jag vill tacka alla som läst och alla som kommenterat, såväl som i skolan som på bloggen. Utan er hade jag fortfarande skrivit, då jag lovade Kristin det, men det hade inte varit lika roligt. Vad är det jag säger? Roligt? Det var förjävligt. Aldrig igen.

Som socker på kakan, pricken över i:t, avslutande gotteligottgott följer här lite statistik (som endast avser texten, alltså utan bilder). Läs och begrunda, töntar.

Antal ord: 9714
Antal sidor (A4, Times New Roman, strl. 12): 17,4
Antal tecken exkl. mellanslag och kod, som antagligen gjorde att blogg.se reagerade på antalet tecken i mina tidigare inlägg: 45 582
Genomsnittslängd per dag: 1389 ord, 6512 tecken, 2,5 sidor
Storlek i Kb sparat som ett Worddokument: 84,5
Vilka namn jag nämnt och hur många gånger (i bokstavsordning), bör inte tolkas på så sätt att de med högre antal referenser är mina bättre kamrater (jämför Filip/Linnéa t.ex., hehe):
    Alexandra, utfryst: 0
    Elinor, kamrat: 6
    Elrond, alv och alter ego: 3
    Eva, faster: 1
    Evelina, kamrat: 3
    Erik, "fabror": 2
    Filip, själsfrände: 3
    Gabriel, kusin: 19
    Hakey, hinkarkamrat: 9
    Ilona, kamrat: 28 (Du tar verkligen upp en stor del av mina dagar, Ilona påna. u+me 4eva)  
    Kristin, kamrat: 2 (Tyvärr, gumman. Fastän vi här har tjejen vi ska tacka för att jag ens skrev om min vecka, har hon nämnts alldeles för få gånger egentligen. Puss iaf ;);))
    Linnéa, "kamrat": 20 (HAH! Även fast du ekade som fan och försökte komma med på bloggen, slog Ilona dig med hästlängder. Häst, som ditt ansikte. Ehehe. Där fick du.)
    Mamma, moder: 4
    Mattias, kusin: 3
    Micke, matematikpedagog: 3
    Moa, cooling: 6xx gånger
    Nathan, kamrat: 6 (Värderas ändå högre än - brr - Elinor! Pft!)
    Pappa, fader: 6
    Rickard, kusin: 9  
    Stefan, SO-pedagog: 3

Tack för mig.